När jag fick mitt första jobb här i Sverige, pratade mina kollegor hela tiden om vädret, om solen skulle komma att lysa imorgon eller inte. Har inte svenskarna någonting annat att tänka på? undrade jag. De har inte upplevt krig, minns jag att jag också tänkte. På sjukhuset, hos grannen, överallt hörde jag detta ständigt återkommande samtal om sol och regn. I tidningarna kunde jag mitt i vintern läsa långtidsprognoser om hur vädret skulle bli till sommaren. Rekordvärme i juli! Och så blev det ändå som det blev, oberoende av alla förväntningar och förutsägelser – mest regn och svalka, vilket jag i hemlighet tyckte bättre om.

Att prata om vädret var helt enkelt främmande för mig, men jag lärde mig snart att det var den enklaste vägen till kontakt. Det kan kanske till och med vara så att det gjorde att jag lättare anpassade mig till livet i Sverige, att jag flera år senare började intressera mig för sambandet mellan integration och natur- och miljöfrågor.

Nu efter sexton år i Sverige, har det hänt som jag inte trodde var möjligt. Nu tittar jag på väderprognosen varje dag och väntar ivrigt på minsta vårtecken. Att det ska börja blomma på nytt efter en lång vinter, att fåglarna ska börja sjunga. Jag till och med fotograferar i min trädgård, som flera av mina mest underliga svenska vänner gjorde. Hur kunde det hända?

När jag var barn åkte vi varje sommar till Norra Irak, till Kurdistan, för att fly undan den brännande hettan i Bagdad, där temperaturen ibland steg till över 40 grader om eftermiddagarna. Då var det alldeles omöjligt att vara ute. Vi levde våra liv i luftkonditionerade rum. Först om kvällarna, när det blev svalare, kunde vi vistas utomhus igen – på gatorna och på kaféernas och restaurangernas uteserveringar. Om nätterna sov vi på hustaken.

Vi brukade åka på vår semesterresa med mina kusiner och våra grannar. Vi satt fler i bilen än det egentligen fanns plats för. Vi hyrde en liten buss som vi proppade full med mat, glas och porslin, fotbollar och madrasser. Vi skrattade mycket. Vi hade inga större bekymmer på den tiden. Det var före alla krig.

Jag minns bergen i Kurdistan, de flesta topparna på över 2 000 meter, den allra högsta 3 660 meter över havet. Jag minns fågelsången, blommorna – och inte minst vattenfallen. När jag var barn kände jag inte till namnen på allt det som jag såg. Nu vet jag att det växte ekar och cypresser längs sluttningarna, att storkar häckade där, att hackspettar trummade i skogarna längs de höga bergsryggarna. Där levde en skygg långbent katt som också finns i våra svenska skogar: lodjuret.

Jag minns mammas dolma när vi satt i skuggan någonstans och åt och lyssnade till bruset från vattenfallen och jag minns alla dessa palmer vi klättrade upp i för att plocka dadlar. Jag minns och jag längtar och undrar om det är någon i dagens Irak som kan uppleva naturen som jag gjorde i min barndom. Efter 16 år i landsflykt förstår jag bättre svenskarnas kärlek till sommaren – er längtan! Jag längtar också nu – till mitt förlorade paradis där solen alltid lyste!