"Jag visste inte ens att R fanns kvar"

Du var redaktör i hela 16 år. Vad har Pockettidningen betytt för samhällsdebatten?
– Jättemycket, tror jag. Vi brukade säga att vi gav röst åt dem som annars inte skulle höras. Även om andra tidningar hade skrivit om samma sak hade vi ett underifrånperspektiv och det gjorde att det blev en mer nyanserad bild av olika företeelser. Det är hemskt sorgligt att det inte finns en motsvarande tidning i dag. Den som finns har ju inte de resurser vi hade.

Vad tycker du om den nya tidningen?
– Jag visste ärligt talat inte ens att den fanns kvar, förrän det var en som ringde nyligen inför jubileumsnumret. Jag har faktiskt inte läst den.
– Problemet är att det finns väldigt lite intresse i samhället för dem som står utanför. Det är inte alls lika lätt som då. När vi gjorde ett temanummer så togs det upp i nästan alla andra medier. Men jag jobbade också väldigt aktivt i olika folkrörelser, det går inte att sitta passivt utan man måste ut i debatten och väcka frågorna. Det blir en livsstil att vara redaktör för en sån här tidning.

Men 16 år räckte?
– Jag började jobba med Marita Ulvskog i regeringskansliet, i maktens korridorer, och första tiden funderade jag bara på hur man skulle kunna bygga en folkrörelse uppifrån. Det fanns inga protester på gatorna och så har det fortsatt. Samhället är otroligt individualistiskt i dag och kvinnorna pratar bara om att lägga livspusslet, så de som hamnar utanför ses bara som problem. Det finns inget kollektivt ansvar för hur samhället är utformat.

Hur stor var tidningen när det gick som bäst?
– Jag och Leif Stenberg förnyade tidningen genom att skriva om den ekonomiska krisen som sades råda i slutet på 70-talet. Vi insåg att om man vill förändra måste man granska hur den ekonomiska politiken styrs. Vi gjorde en serie med temanummer som ”Krisjakten” och ”Maktjakten” och de sålde i 25 000–30 000 ex. Det var material som inte fanns någon annanstans. Nationalekonomerna hade hallaballoo i medierna under den här tiden, det var början till nedmonteringen av den offentliga sektorn och det här var ett motstånd mot de analyserna. Vi fick väldig respons i fackföreningsrörelsen och de numren kunde finansiera längre researchnummer om till exempel psykiatrin, som aldrig säljer lika mycket.