Bild:

BILD: Fredrika Jöberger

Teaser:

Kurt Nurmi och Maria Hagström ger ut Pockettidningen R i dag. En del har förändrats men det handlar fortfarande om att ge röst åt de utsatta.

40 år i de utsattas tjänst

Pockettidningen R utkommer sedan 40 år tillbaka och är på många sätt ett barn av sin tid. Tidningen utgavs länge av de så kallade R-förbunden med akronymer som RSMH och RFHL som företräder missbrukare, kriminella och personer med psykisk sjukdom. Sedan sju år tillbaka drivs tidningen privat och även om den nu har ett ”Nya” i namnet handlar det fortfarande om människor som befinner sig i konstant medieskugga.

Personliga pennor och orädda arbetsmetoder är än i dag metoderna för att ”kritiskt granska samhällsutvecklingen ur utsatta människors perspektiv, verka för ekonomisk och social rättvisa och ge röst åt de icke hörda”, som tidningen beskriver det egna uppdraget. Journalistiken är närgången och berättande, reportagen ofta avslöjande – även om de sällan får det gensvar i samhällsdebatten som man kan tycka att de förtjänar. Men röster från ”verklighetens folk”, för att parafrasera Kristdemokraternas Göran Hägglund, verkar inte vara överdrivet säljande i dag. Upplagan ligger på runt 1 300 ex.

Jag träffar redaktörerna och ägarna Kurt Nurmi och Maria Hagström för ett samtal om rättvisa, journalistik och ett Sverige där klyftorna växer på nytt.

Kurt Nurmi har varit journalist sedan 1974 och har jobbat för Pockettidningen R i olika omgångar sedan 80-talet. 2006 fick han frågan om att ta över. Förra ägaren Gunilla Wettergren hade köpt tidningen några år tidigare när organisationerna var på väg att lägga ner den.

Men att driva den ensam var inte hållbart i längden. 2008 frågade Kurt sin vän Victor Estby, då redaktionschef på de hemlösas tidning Situation Stockholm, om han inte kände någon han kunde lita på.

– ”Nej, jag tror inte jag känner nån sån”, sa han, på skoj. Men dan därpå ringde han: ”Jag tror jag vet vem. En tjej som praktiserade här var jävligt bra att ha att göra med.” Då mejlade jag till dig: ”Jag har ett skitjobb att erbjuda dig”, säger Kurt och vänder sig mot Maria.

– Bättre med ett skitjobb än inget jobb alls, tänkte jag. Jag visste inte så mycket om Pockettidningen då och att den fyller 40 år känns overkligt. Jag var inte född när den startade och har inte vuxit upp med den heller.

”Skitjobb” – det var fakturor, utskick och liknande. Maria Hagström var nyutbildad journalist från Örnsköldsvik och längtade efter att få skildra den socialpolitiska verkligheten. Det dröjde inte så länge; snart nog skulle hon få smuts under naglarna på riktigt.

– Jag frågade om du ville wallraffa som städerska och du tvekade inte en sekund, säger Kurt berömmande. Du fick fram detaljer som skulle vara omöjliga att få fram journalistiskt annars. Som scenen där du hamnar hos en kvinna i karriären och du skulle stryka hennes blus.

– Ja, gubben satt i soffan och läste och sa inte ens hej till mig, bara flyttade sina fötter från bordet när jag skulle torka det. Det var en upplevelse. Men det är annorlunda att jobba som städerska om man vet att man ska skriva om det och bara ska göra det en kort period.

Maria jobbade på företaget i två månader. Som svensk var det inga problem att få jobbet och de registerutdrag som egentligen var nödvändiga slapp hon lämna in. Samtidigt undrade den ryska kollegan om hennes mamma visste vad hon höll på med. Det är ett skambelagt yrke.

– Det var väldigt olika vem man städade hos. En bara öppnade dörren, vände och gick in igen. Sen fanns de som var trevliga. Men det är konstigt att städa hos andra. Man är alltid en inkräktare, är i deras sovrum, ser om det är bäddat i soffan och mannen sover där ute...

– Din text berättar mycket om över- och underställning, om manligt och kvinnligt och varför städfrågan är så känsloladdad. Min mossa var städerska, säger Kurt på sin breda skånska. Hon jobbade på fabrik och kontor, det var ju okej, men sen städade hon även hemma hos disponentskan, och det var helt andra villkor.

Under 70- och 80-talen var Pockettidningen R en viktig röst i den socialpolitiska debatten. Det första numret utkom i september 1970, handlade om demokrati på Kriminalvårdens anstalter och hette ”Varför i helvete har vi ingenting att säga till om?”. R-förbunden låg rätt i tiden. Sju år senare prisades tidskriften och dåvarande redaktörerna Stig Edling och Hans Nestius med Stora journalistpriset. När Kurt Nurmi började skriva för den var Gunilla Thorgren, i dag ordförande för Konstfack, redaktör.

– Slutet av 80-talet var en brytningsperiod, som i dag, säger Kurt. Vi gjorde många nummer om det moderna klassamhället. Ett handlade om ett Sverige där vissa grundvillkor förändrades, man kunde se en social skiktning som ökade igen. Sen stal Expressen hela upplägget och gjorde ett bra nummer om det i en bilaga. Det var rätt likt vårt. Till exempel använde de samma form med intervjupersonernas berättelser nedtecknad i jagform. Men det var ju bra, haha.

Kurt Nurmi och Maria Hagström gör fem nummer per år och nu som förr står den enskilda, ofta utsatta människans berättelse i centrum. Men de vill inte vara förutsägbara. Februarinumret 2009 handlade om singellivet, i vanliga fall ofta antingen romantiserat eller förkastligt.

Redaktörerna berättade självutlämnande om hur det är att vara singel – för en medelålders fyrabarnspappa med två långa relationer bakom sig och en kvinna under 30 som ännu inte bildat familj eller ”hittat den rätte”. I ett av reportagen får vi följa med på en singelkryssning på Östersjön. Sidorna värker av längtan.

– Kör man bara fängelsekunder och uteliggare i tidningen blir det kanske nyttigt, men det är inte säkert att det är bra, säger Kurt. Samtidigt har R skrivit om skilsmässor i alla tider. Det handlar om djupt mänskliga känslor, om makt och vanmakt, och könsperspektivet som finns i botten hela tiden.

– När jag pluggade fick man ju lära sig att reportern ska blanda sig i så lite som möjligt, säger Maria. Vi gör precis tvärtom. Jag hade inte skrivit så här privat tidigare och var lite skeptisk innan. Vem skulle bry sig om min historia? Men det visade sig att det var det många som gjorde, vi fick mycket reaktioner på det numret.

– Vi odlar en egen journalistik. Vi utgår ofta från våra egna liv och är väldigt yviga, ja genreöverskridande, i vårt berättande. Grundtonen i allt vi gör är ett tydligt underifrånperspektiv, säger Kurt som beskriver sig själv som ”en riktig murvel”.

En del kanske automatiskt klassar Pockettidningen som en vänsteristisk rest från det utskällda 70-talet, men det är ett misstag. Redaktörerna står helt fria att kritisera höger som vänster, några partipolitiska eller ekonomiska kopplingar finns inte åt något håll. Oberoendet är en medveten hållning och en styrka, tycker redaktörerna.

Men att göra en tidning som ”R” i dag är lite som att spotta i motvind. Om kampen då handlade om att flytta fram de humanistiska positionerna bland grupper som plitar, socionomer och skötare inom psykiatrin verkar uppgiften nu mer handla om att bevara det som finns kvar.

– I dag får man kämpa för den grundföreställning som tidigare ändå har delats över breda politiska lager om vad man menar är ett schysst samhälle, säger Kurt Nurmi. Det allvarligaste i dag tycker jag är synsättet att folk är så dåliga. De fuskar, de vill inte jobba, vi måste piska dem, skoleleverna är skit och vill ingenting. Och det finns en moraliserande vänster som ställer upp på det. Jag tycker vänstern skulle kunna ställa sig upp och säga: mänskor är rätt schyssta i alla fall. Sådant skriver vi egentligen ganska mycket om, indirekt.

Vad har ni för kontakt med de gamla?

– Det är mer en känsla av att de hejar på oss, de tycker att det är roligt att tidningen finns kvar. Sen att vi gör den på ett annat sätt än då är ju självklart, det är ju en ny värld.

Vid sidan av ”R” undervisar Kurt i journalistik och gör några frilansjobb per år. Maria jobbar deltid som reporter på Situation Stockholm. Att göra kulturtidskrift verkar dessutom vara förenat med ett visst vagabonderande.

– Vi sitter på kaféer och krogar. När vi gjorde Berlinnumret satt vi i en hotellfoajé hela natten och korrade, skrattar Maria. Det var bra, han som jobbade där kunde hjälpa till lite med tyskan.

– Vi är verkligen barfotaredaktörer. Tur att vi har ett tröskverk till laptop, säger Kurt och pekar på den gamla burken intill honom.
På den görs nämligen allt tidningsarbete: skrivande, layout – till och med prenumerationsregistret finns däri.

Men framtiden är oviss. För även om Kurt Nurmi är optimist, såväl när det gäller människans natur som Pockettidningens framtid, är publicister ofta hänvisade till politikens nycker. I år har Pockettidningen R fått 300 000 kronor från Kulturrådet. Men rådet avvaktar den nya förordning som har aviserats i propositionen Tid för kultur. Regeringen vill ha en snävare definition för vad en kulturtidskrift är. Hittills har stödet kunnat sökas av alla som ”vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation, ekonomisk, social eller kulturell debatt och som ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarterna”. Med den nya definitionen riskerar de mer samhällsdebatterande tidskrifterna, som Pockettidningen R, uteslutas från möjligheten att söka stöd.
– Vi vet inte vad som händer, men vi tar det som det kommer, säger Maria Hagström. Man vill heller inte gå omkring och tänka att vi kanske står utan nästa år. På något sätt ska vi fortsätta, även om det inte går att komma ut på samma sätt som nu.

Årets utgivning är hur som helst säkrad och i dagarna utkom jubileumsnumret ”Uppdrag rättvisa – om 40 år i samhällsdebatten”, med Victor Estby som redaktör, samt en diktsamling skriven av fångar från 70-talet till i dag.

– Det har tagit fyra år att komma på hur vi ska göra och ta steget från att bara ge ut tidningen till att nysatsa. Till exempel bytte vi tryckeri och halverade tryckkostnaderna. Så nu har vi jättebra koll och har styrt upp arbetet jättemycket, säger Kurt.