Vet ni hur de kom fram till hur giftiga de var, så att de kunde fastställa denna begränsning? Jo, de gav det nya färgämnet till några djur, förmodligen råttor, tills de kunde se någon form av "effekt" på råttorna. Då sänkte de dosen igen tills de kunde fastställa den högsta "noll-effekt-dosen" per kg kroppsvikt, NOAEL (fråga inte om förkortningen...). Denna tog de, delade med en faktor 10 för marginal och sedan med ytterligare en faktor 10 för eventuella skillnader mellan råtta och människa, och så fick man gränsen för vad en människa kan accepteras få i sig; vad som är, så att säga, tillräckligt riskfritt. Sen kalkylerade man hur mycket ätbara ostkanter en människa kan tänkas sätta i sig på en gång.
Så gick det till, enligt min lärobok. Visste ni förresten hur många livsmedelstillsatser som testas, men som sedan inte blir godkända att använda? Till exempel är det absolut förbjudet med ämnen som gett råttorna cancer.
Men över till något helt annat. För ett tag sen läste jag klassikern Huckelberry Finn. Har ni läst den boken? Det kan jag annars varmt rekommendera. Det är en intressant, stark och väldigt underhållande bok, med en massa lustiga dialoger. Till exempel den här, där Huck, som förklaring till varför han är "försenad" ljuger ihop en historia om att en av ångpannorna på ångbåten exploderade. Tom Sawyers moster frågar oroligt om någon blev skadad. Huck svarar:
- No. Killed a nigger.
Och Toms moster utbrister:
- Oh well that's good to hear, because sometimes you see people do get hurt!
Och så fortsätter hon att berätta en lång historia om hur en vit, gammal man en gång skadat ena benet i en båtpanneexplosion, och det sedan gått kallbrand i såret och mannen så småningom faktiskt avlidit. Ja, han var ju ganska gammal. Men det var ju bra att ingen blev skadad den här gången då!
Ja. Precis som det är bra att ingen blir skadad av våra azofärgämnen.