Allmänt finns rätt tydliga kriterier för när man får bestämma själv. Om man är minderårig är det föräldrarna som bestämmer (den sexuella myndighetsåldern är 15 år) om man blivit omyndigförklarad på grund av psykisk otillräknelighet får man en god man. I övrigt är vi fast i det träsk där vi tvingas utöva vår fria vilja.

Med detta inte sagt att någon sådan egentligen finns. Allt vi människor gör beror på vad som tidigare gjorts mot oss, allt vi är beror på gener och tidig miljö och ingetdera är vårt eget val. I många fall kan vi välja mellan olika alternativ ändå, men alternativen är inte våra att bestämma över.

I de flesta fall är det här något vi accepterar. Vi kan och bör arbeta för att människors möjligheter ska bli så lika som möjligt, för att uppväga föräldrabrister eller minska klasskillnader, hela välfärdsstaten är ett livsviktigt instrument för detta, men i det konkreta läget får den enskilde ändå stå där, med valet.

Det är grymt. Men jag tror inte att det finns alternativ som är bättre.

Historiskt har det där med val och ansvar bara gällt vissa områden, eller vissa människor. Olika gränser har dragits upp för att visa vad som är acceptabla val och inte. Inte sällan har de dragits efter de styrandes egna preferenser. Det man kan kalla autonomi, att få bestämma själv över sin egen kropp, är ett mycket sent påfund.

På det sexuella området har vi i väst utgått från en kyrklig moral, där det heterosexuella reproduktiva samlaget varit norm. Så småningom har denna utvecklats, homosexualitet har blivit ganska accepterat, kvinnor har fått hyfsat sexuellt självbestämmande och preventivmedel och aborter har blivit tillåtna (på många håll).

Ändå är det något med kroppen. Vi må påstå att vi kastat bort den kristna moralen, men det betyder inte att vi tolererar att människor använder sina kroppar på sätt som just vi inte skulle välja. Om vi nu ens kan föreställa oss de val andra står inför. Föraktet mot den som väljer ”fel” skär igenom allt.

Det gäller frågan om missbruk, där politiken länge dolt ett hat mot de människor som inte kan eller vill bemästra sitt begär efter berusning. Omyndigförklarandet är här indirekt, missbrukaren antas aldrig veta sitt eget bästa eller ha rätt till vård och hjälp efter egen vilja. Sätt dem i fängelse bara, eller låt dem dö i vårdköerna.

Det gäller också, uppenbarligen, frågan om sex. Vanligen kloka människor gillar det där åtalet i Malmö utifrån tanken att man inte ska kunna samtycka till sånt där. Att tända på att få smisk med en mattpiskare eller krokodilklämmor om bröstvårtorna formuleras om till en del i ett självskadebeteende, något det inte bör vara tillåtet att bidra till.

Det talas om grovt våld, samtidigt som alla konkreta exempel som nämns är symbolisk förnedring, flickan ville exempelvis bli instängd i en hundbur.

Det där ”ville” borde vara avgörande. Vuxna samtyckande får göra vad de vill med varandra (och 16-åringar räknas som vuxna i sex-sammanhang). För en utomstående kan självklart masochism se ut som en önskan om skador, men har inte också 16-åringar rätt till sin sexualitet? Oavsett om de önskar vissa saker för att det är så himla skönt, för att känna sig mer levande i en depression, eller för att de faktiskt inte tycker sig vara värda bättre.

Folk har sex av massor av skäl, många av dem obehagliga. Vi hanterar våra olyckor och ofriheter olika. Var ligger poängen i att förbjuda sådant som människor gör frivilligt för att stå ut?

Det är grymt. Men jag tror inte att det finns alternativ som är bättre.