Den som är insatt i dessa sjukdomars förlopp vet att de flesta använder uttrycket på fel sätt. Det är nämligen viss skillnad mellan pest och kolera. Pesten dör man av. Prognosen för att överleva koleran är ganska hög bara man får tillgång till rent vatten. Så om Alliansen är pest, så är de rödgröna kolera. Man kan överleva med kolera… Kanske finns vatten vid Wetterstrand?

I princip har vi fått tvåpartisystem. Alliansen och De rödgröna. Det förstnämnda namnet känns som ganska god varudeklaration, det är en allians. Det sistnämnda namnet borde vara något för konsumentombudsmannen. För vad är rött hos De rödgröna? Att lägga 40 kronor extra i skatt per månad för den som tjänar 40 000? Och vad är grönt hos de rödgröna? Att tillåta kärnkraftverken stå och puttra så länge ägarna vill? Eller att ha modet att höja bensinskatten med 40 öre litern i kampen mot klimatförändringarna?

Frågan är om de driver med oss. Eller tror att vi är dumma.

Tvåpartisystem? Tar jag inte i? Nja, inte mycket. Det mesta av politikens innehåll görs ju upp inom respektive block före valet. Hur stort än Miljöpartiet blir så påskyndas inte kärnkraftavvecklingen – och något friår införs inte ens om partiets skulle bli nästan lika stort som sossarna. Offentliga sektorn får en skärv extra, men inte mer än så, hur stort Vänsterpartiet än råkar bli.

Vem man röstar på inom blocket blir mer en fråga om kosmetika. Wetterstrands coola uppsyn och strikta klädsel, eller Sahlins trötta uppsyn och lite hårdare sminkning, eller Ohlys ständigt skrattande uppsyn och märkeslösa jeans. Hur man än gör får man Östros till finansminister och Bodström till justitieminister. Det bådar inte gott. Det bådar inte artskillnad från Alliansen. Det bådar gradskillnad.

Och vad annat är att vänta? De två blocken färdas ju på samma väg, mot samma mål, om än i var sin fil. Ett block i högerfil, och ett i vänsterfilen alldeles bredvid.

Man färdas i betonglandskap, med naturen på avstånd så man slipper göra något speciellt åt klimat- och miljöproblemen annat än att låta dem bli föremål för fin retorik lite då och då. Vi räddar världen med 40 öre extra per liter, höghastighetståg om femton år och dubbförbud på Hornsgatan…

När två aktörer i den rödgröna uppställningen hade något som kan kallas valupptakt i samband med firandet av första maj blev det inte mycket miljö. För sossarna blev det tillväxt istället. Och jobb. Ja, det har till och med gått så långt att det gamla partiet nu desperat har kört igång en kampanj på temat Tillväxt från 1889.

Herregud! Räcker det inte med 121 år? Är det inte dags att ta nästa steg snart? Eller ska vi leva i tillväxt- och konsumtionssamhället till dess att alla naturresurser malts ner till synliga sopor och osynliga molekylsopor?

Jakten på ekonomisk tillväxt har blivit alltmer absurd. Det är därför man låter mantrat Jobb, jobb, jobb ljuda över landet. Tidigare var begrepp som arbetstidsförkortning centralt. Målet var kortare arbetstid. I dag är målet heltid för alla och mer jobb. Vad har det tagit åt arbetarrörelsen? Är man så orolig att människor ska få mer fri tid att man vill fjättra dem vid lönearbetet? Tja, det är kanske det som är röd politik… Och blå.

Båda blocken är ju fast förvissade om vi behöver jobba mer. Så att vi kan konsumera mer. För konsumerar vi mer kan vi producera mer. Och kan vi producera mer så kan vi jobba mer. Det är så vi kan upprätthålla tillväxten. Det är en evighetsspiral.

Både pesten och koleran tycks blinda för det absurda i den tankefigur man gjutit in sig i. Gud, giv mig rent vatten! Så jag överlever höstens kolera.