Marken gungar för de ekonomiska liberalerna | Fria.Nu

Synpunkten


Christer Sanne
Fria.Nu

Marken gungar för de ekonomiska liberalerna

Varför är det så populärt att förtala miljöengagerade? Som forskare och utredare har jag arbetat hela livet med hur framtiden ska bli. Då måste man också bekymra sig över miljön. Men när man uttalar sig om hur vi ställer till för kommande generationer och ifrågasätter de mekanismer som ligger bakom, blir man ofta förhånad eller förlöjligad.

Niklas Ekdals söndagsbetraktelse i Dagens Nyheter 19/11 är bara ett av många exempel. Han börjar med att referera vad som kan hända jorden efter människan och Stern-rapporten. Där är budskapet att vi måste handla snabbt för att inte äventyra framtidens ekonomiska välstånd. Det är bra men sedan spårar Ekdal ur. Äntligen en ekonom, utbrister han, så att vi kan diskutera lösningen och sluta älta problemet mellan biologer, meteorologer och politiker. Och så får miljörörelsen sina slängar som fundamentalistik som vill brännmärka bilar, flygplan och elektricitet som djävulens påfund och med domedagsprofetior återföra oss till hästkärror och stampade jordgolv.

Att ekonomiska liberaler tar i så häftigt visar att miljörörelsen måste ha en särskild politisk laddning. Jag upplevde det också när jag kallades krypto-miljöpartist av en bloggare för att jag hade diskuterat tillväxten (Vackert väder? i DN 2005-03-05) och i samma veva fått plats i styrelsen i den gröna idéverkstaden Cogito. Krypto associerar till landsförrädare och språkbruket kan jämföras med att kalla alla borgerliga ekonomer drogliberaler (efter deras favoritekonom Milton Friedman som uttalat sig i den riktningen) eller licensanarkister (efter det vet väl alla?).

Tusentals forskare runt om i världen berättar nu om jordens dåliga tillstånd. Om deras rapporter låter som domedagsprofetior beror det inte på att de är miljöfreaks som längtar till ett liv i en koja i skogen. En del av dem är ekologiska ekonomer som i åratal har sagt ungefär samma sak som Stern-rapporten men då blivit förhånade, inte minst av The Economist, husorganet hos så många liberaler. Nu har den tidskriften bytt sida i klimatfrågan. Många andra har också tänkt om, även ekonomer som Richard Layard. Han visar att vi inte blir lyckligare av tillväxt utan tvärtom mår sämre av den tillväxtfrämjande politiken. Allt mer avslöjas också om företagens oblyga sätt att köpa önskade forskningsresultat i klimatfrågan och andra miljöfrågor. Eller hur de mutar och lobbar för att rätten att smutsa ner – kapitalism och demokrati har visat sig vara ett ganska omaka par.

Forskarna börjar alltså närma sig kärnfrågorna för att rädda världen från en ekologisk kollaps. Marken gungar för dem som fortfarande trosvisst stöder tillväxttåget. Är det därför tonfallet hos Ekdal och många likasinnade påminner om bögnojan i omklädningsrummet – den som ska fördrivas med högljudda okvädinsord? I stället borde de granska hur den ekonomiska makten ständigt manövrerar för att förhala allt som behöver göras. För ett är säkert: sälarna har inte köpt några miljöpartister för att driva sin sak.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu