London River raserar fördomar

Regissören Rachid Bouchareb, som fick en hel del uppmärksamhet för sin politiskt starka krigsfilm Infödd soldat (2006) återvänder här med ett drama av helt annat slag. Det är lågmält och långsamt. I centrum står två främlingar och två karaktärer som inte ens är med. Bakgrunden är den sjudande främlingsfientlighet som frigjordes, och framlyftes, av de fyra bomber som exploderade i Londons lokaltrafik morgonen den 5 juli år 2005. I förgrunden rör sig två diametralt olika figurer mot, och genom, London i sökandet efter sina barn.

Elisabeth är engelska, vit, kristen, orolig och misstänksam. Hon får inte kontakt med sin dotter Jane efter att sett bombkaoset på tv och beger sig till slut till huvudstaden för att leta rätt på henne. Väl där blir hennes sökande efter dottern bli ett dubbelt sådant. ”Salaam!” säger dotterns vänlige husvärd. ”Pardon?” svarar hon storögt. Hon kan inte greppa sin dotters utveckling sedan flytten till London. Kring lägenheten ”kryllar det av muslimer”, dotterns pojkvän heter Ali och tillsammans läser de arabiska. ”Jag menar, vem talar egentligen arabiska?” frågar hon förvirrat. ”Vi alla”, svarar den förlägna cirkelledaren.

Parallellt med hennes upptäcktsfärd genom ett främmande London följer vi Ousmane. Han är vandrare, mörkhyad och hans fårade ansikte utstrålar en mjuk öppenhet. Han kommer till London som fransktalande dread-försedd främling på jakt efter sin försvunne son. Hans vägar korsar allt oftare den öppet avvisande Elisabeths. Hon vägrar skaka hand med honom, och hon till och med polisanmäler honom. Naturligtvis visar det sig att dotterns pojkvän Ali är Ousmanes son. Till slut tvingas Elisabeth konfrontera sina egna fördomar, om inte annat för att över huvud taget få någon klarhet i vad som hänt hennes dotter. Udda vänskaper – visst älskar vi sånt på film?

Brenda Blethyn gör en fantastisk rollgestaltning av Elisabeth. Att få hennes obehag inför de muslimska inslagen i London så lågmält gestaltat att det går att sympatisera med kan inte ha varit en lätt uppgift. Hennes motspelare Sotigui Kouyaté är ett riktigt fynd. Den som är intresserad av film från den södra halvan av klotet kanske känner igen honom från sonen Dani Kouyatés film från 1994, Keita! Griotens arv (finns på Stadsblioteket, om du inte skräms av det klassiska formatet VHS), till vilken Sotigui Kouyaté även komponerat musiken. Flera gånger under London River fann jag mig näst intill distraherad av hans blotta närvaro. Malis egen Paul Newman. Helt rättvist vann han också Silverbjörnen för bästa manliga skådespelare vid filmfestivalen i Berlin år 2009. Med skådespelare av sådan klass kan man nästan inte misslyckas, och det gör heller inte fransk-algeriske Rachid Bouchareb, som både regisserat och skrivit manus. Detta trots att Bouchareb precis som i Infödd soldat delvis låter sitt politiska ärende överglänsa den historia han försöker berätta. Ibland får jag känslan av att få hans politik nerstoppad i halsen på mig medan jag lutar mig åt sidan för att inte missa vad som sker på duken i övrigt. Men faktiskt, just när hans berättelse är på väg att välta över i pamflettformat vänder han på steken och tvingar mig plötsligt att titta mina egna fördomar i vitögat.Tack vare just det ögonblicket blir slutintrycket av London River ett väl godkänt med plus i kanten.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration