Grytt är trygg

Jag har ett jubel över livet i bröstet. Jag vill vila i det och skriva om det. Mycket finns att förändra, att strida för, att överlista och genomskåda. Men nu, den här timmen, eller så länge det räcker, vill jag vara i det som är.
Det sitter barn omkring mig i vagnen. Ett syskonpar i 5-årsåldern med kvittrande röster och en mamma med humor och värme. En av dem kröp just in under en mycket fokuserad man med dator för att hämta sin gula kinderägg-behållare. Den korrekta mannen avbröt kort sin exekutiva verksamhet och hjälpte barnet att leta gult ägg med ett lätt leende.
Fåglar på telefontrådar lyfter i flock när tåget rusar förbi.

Anna och jag möttes på centralstationen för att ta tåget tillsammans ner till Göteborg där vi båda skulle delta i en SHE-mässa i Annedalskyrkan. Några dagar tidigare hade vi setts hemma hos mig och repat lite grann. Anna är en riktig sångerska med en röst som lyfter mot himlen och spelar på strängarna i lyssnarens kropp. Tillsammans med en sån sångerska måste jag hålla min självkritik på mattan så att jag fortsätter att vara i det land där jag njuter av min röst och kan förmedla en känsla. Jag tror inte min rösts klang är en naturbegåvning.
SHE-mässa innebar bland annat att vi tillsammans med andra musiker tolkade Emmylou Harris sånger.
Anna och jag pratade hela tågresan. Hon, om sitt förhållande till orden i sången och jag, om de nya övertoner jag hittat i mötet med Emmylou. Vi var alltså båda mest nyfikna på de områden i vårt sjungande där vi inte kände oss som mest begåvade. Det är fint och bra.

Vi blev hämtade på perrongen av Gunnar, lämnade grejerna på hotellet och åkte till replokalen där bandet väntade. Bandet som jag aldrig tidigare träffat. Det var Sara på bas, Daniel trummor, Stephen keyboard, Gunnar på steel och gitarr, Elinor sång och Tommy, också han på gitarr. Anna fick börja med sina låtar. Jag ville värma upp eftersom jag pressat upp tonarterna till min gräns. Jag tycker om att vara där uppe men måste vara varm i rösten. Jag satt i ett kontrollrum med fönster in till reprummet där de andra spelade. När det blev min tur var jag nervös men där fanns mycket värme. Jag började med den långa sången, 1917. De följde bra och närvaron i stämningen och berättelsen var fullkomlig. Vi fortsatte arbeta, skojade och var med varandra som om vi var nära vänner. Sen tog jag paus och det var Annas tur. Jag gick tillbaka till kontrollrummet bredvid. Där var rörigt som i alla replokalstudios. En massa grejer överallt, maskiner, effekterpedaler, fåtöljer och instrument.
”Ta den gröna fåtöljen, men somna inte”, sa någon, kanske var det Tommy.
Från den fåtöljen såg jag in genom fönstret igen. Dit in där de andra spelade. Jag tänkte, att spela musik är det bästa man kan göra tillsammans, och att jag vill vara i musiken och med musiker. Jag tänkte att jag är lycklig över att jag har sagt upp mig från mitt fasta arbete och att jag hellre är otrygg och nära andra människor än trygg med något jag inte tror på av hela mitt hjärta.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration