Israel måste sluta upp med att förstöra beduiners hem och skapa en oberoende kommitté för att utreda diskrimineringen av beduinerna i Negevöknen i södra Israel. Det menar den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch i en rapport citerad av svenska Amnesty International. ”Den israeliska politiken har försatt beduinerna i en ’lose-lose’-situation genom att tvinga iväg dem från land de gör anspråk på in i illegala slumstäder, avstängda från basal service som vatten och elektricitet”, menar Human Rights Watch.

Innan staten Israel skapades ägde beduinerna 98 procent av Negev. När Israel bildades fördrevs merparten av de uppemot 90 000 beduinerna ur landet. De 11 000 som blev kvar tvångsförflyttades till ett mindre område nära centralorten Beersheva. Marken övertogs av judiska nybyggare. Ett exempel är Al-Qianstammen vars mark togs över av kibbutzen Shoval.

Till skillnad från tidigare turkiska och brittiska kolonialmyndigheter erkänner inte de israeliska myndigheterna beduinernas rätt till den mark de brukat i generationer. Därmed är beduinbyarna ”illegala” enligt Israel. Genom höga födelsetal är beduinerna i dag fler än vid fördrivningen. I omkring fyrtio ”icke-erkända” samhällen lever 76 000 människor, ungefär hälften av Negevs beduiner. Här saknas samhällelig service som elektricitet, vatten, avlopp, sophämtning och till och med ambulanssjukvård. Barnadödligheten är fyra gånger högre än för israeler av judiskt ursprung.

Beduinernas odlingar giftbekämpas från flygplan – både vuxna och barn har skadats – eller plöjs sönder av ”den gröna patrullen”, en enhet skapad av förre premiärministern Ariel Sharon. Något som, tillsammans med ständiga husrivningar, ofta utan förvarning, fått den andra hälften av beduinerna att flytta till speciella beduinstäder.

Israel hävdar att man erbjudit beduiner som givit upp sina markanspråk extremt generös ekonomisk kompensation. Enligt beduinerna rör det sig dock bara om en bråkdel av det verkliga värdet.

I sju iordningställda beduinstäder finns elektricitet och vatten, men det brister i övrig infrastruktur. Således finns få arbetstillfällen och det är svårt att ha kvar boskap eller bedriva jordbruk. Arbetslösheten i dessa gettoartade samhällen är enorm och drogproblem och kriminalitet utbredda. De sju beduinsamhällena ingår alla i gruppen av de åtta fattigaste och mest eftersatta samhällena i Israel.

Enligt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Israel undertecknat, kan regeringar endast genomföra tvångsförflyttning av människor om sådan är ”oundgängligen erforderlig” på grund av ett nödläge, och i enlighet med internationell lag. Även i dessa extrema fall måste regeringen rådgöra med de individer och samhällen som berörs, identifiera ett allmänt intresse av förflyttningen, ge en meningsfull möjlighet att överklaga beslutet och erbjuda rimlig kompensation och alternativ. Något som här inte skett.

Det finns i dag flera exempel på hur regeringar – i till exempel Nya Zeeland, Kanada och Australien – inlett nationella processer, från kommissioner till tribunaler, för att tillförsäkra ursprungsbefolkningar kompensation och upprättelse för brott begångna i historien. I en del fall har land återlämnats.

När får vi se Israel följa dessa exempel, överge sin rasistiska politik och tillägna sig en demokratisk syn på sina olika minoriteter?