Debatt


Per Gahrton
Fria Tidningen

Gärna vargar i Skåne och endast begränsad skyddsjakt

I Fria Tidningen nr 4 (23/1) skrev Birger Schlaug om vargjakt. Han hävdade bland annat att Per Gahrton anser att det ska vara jägare som ser till att stammen av vargar hålls inom den beslutade nivån på 210 djur. Per Gahrton anser att kritiken är felvinklad.

Sedan jag framträtt med stark kritik mot vargjakten, dels i SvD (15/1), dels i TV4 Kvällsöppet (20/1), har jag fått oerhört mycket positiv respons, inte minst från naturälskande jägare, som precis som jag vill ha en levande natur, inbegripet rovdjur, och anser att jakt är acceptabel endast om den sker inom etiska och ekologiska ramar. Till och med Jägareförbundet har under visst krystande erkänt att jag har vissa poänger. Jägareförbundet och Riksjägarna (som vill utrota vargen helt) har råkat i öppet gräl.

Men också mängder med djurskyddsaktivister har hört av sig och varit positiva. Även om de ibland har en del kritiska synpunkter på jakt överlag har de förstått att det är viktigt för framtidens naturvård att vargdebatten inte blir en strid mellan alla jägare och djurvänner, utan en strid mellan alla naturvänner – däribland också många jägare – och folk som snarare tycks hata naturen eller ser den som sitt privata slakthus.

Jag har bara sett ett exempel på rejält felvinklad kritik mot mig, märkligt nog från Birger Schlaug, som borde veta bättre. Birger påstår att jag föreslagit att ”det ska vara just jägare som fortsätter att hålla vargstammen inom den beslutade nivån 210”, vilket han anser ”förkastligt”, eftersom det istället bör vara ”forskarnas uppdrag att avliva de ungar som föds med genetiska skador”.

I Svenska Dagbladet skrev jag: ”Den begränsade jakt på varg och andra stora rovdjur som är viltvårdsmässigt motiverad måste skötas av jägare som får tillstånd att skjuta vissa utpekade djur, ungefär som vargjakten skedde före den allmänna licensjakten.”

En person som skjuter ihjäl ett vilt djur kallar jag för jägare, oavsett om vederbörande också är forskare eller ej. Jag har varit tydlig med att bara specialutbildade personer ska få tillstånd att skjuta det starkt begränsade antal vargar som också i framtiden måste få avlivas.

Dessutom har jag aldrig stött maxgränsen 210 vargar. Tvärtom sa jag i tv-debatten att om vargarna tillåts öka ytterligare kommer de att sprida sig så att vi till slut får vargrevir också i Skåne, som vi hade under första halvan av 1800-talet. I så fall ska de vara välkomna!

Men kanske tänker sig Birger att varg bara ska få avlivas genom att ungar dödas redan i grytet? Detta har föreslagits av vissa forskare. Bortsett från att en sådan metod, även om den är rationell, nog skapar visst känslomässigt motstånd hos en del (också hos mig), kan den aldrig lösa hela problemet med en rimlig viltvård av varg. Det kommer alltid att finnas också vuxna vargar som måste avlivas, till exempel vargar som förlorar rädslan för människor och börjar söka föda inne i tätorter.

Det har också hittills funnits ganska allmän enighet om att samekulturen har rätt till särskilt skydd, varför renbeteslandet i princip ska vara vargfritt. Jag har dessutom kontaktats av en liten utsatt grupp, fäbodsfolket, som anser att deras verksamhet bidrar till biologisk och kulturell mångfald och därför bör ha rätt till specialskydd. Därför kommer det att finnas behov av en starkt begränsad skyddsjakt på vissa utpekade vargindivider. Sådan skyddsjakt utförs bäst av en liten grupp specialtränade jägare.

Även om metoderna för den ytterst begränsade vargjakt som bör vara tillåten måste debatteras, finns det en annan, lika viktig aspekt. Varför så negativ attityd till vargar bland så många människor i de områden där vargen förekommer? Varför mer negativ än till björn, som kan vara mycket farligare? Varför inte lära av Spanien?

I Spanien, som har ungefär samma yta som Sverige men fem gånger så mycket folk, finns omkring 2 000 vargar, tio gånger så många som i Sverige. På fascisttiden bedrevs hetsjakt mot varg, folk fick skottpengar och gratis gift. Men sedan Spanien blivit en demokrati har inställningen svängt 180 grader. Den sorts hysteriska varg- skräck som några små minoritetsgrupper lyckats blåsa upp till ett nationellt problem i Sverige, saknas helt i Spanien.

Istället är det just i vargdistrikten som omsorgen om vargen nu är störst. I en utredning om vargsituationen i Spanien (La situación del lobo en España) noteras att just den kommun där det finns mest vargar, Muelas de los Caballeros, ”har visat ett seriöst intresse för att bevara den iberiska vargen, förbjuda all jakt och betrakta djuret som en symbol för regionen”. På kommunens hemsida annonseras i dag efter turister med argumentet ”vi har gott om varg”! Och i en färsk utredning från början av januari i år konstateras att i vargdistriktet Sierra de la Culebra har inkomsterna under ett år varit drygt tre gånger så stora från vargturism som från jaktturism (500 000 euro jämfört med bara 150 000 euro).

Varför hör man aldrig liknande tongångar från svenska vargområden?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu