Ylva Lundkvist

Inledare


Ylva Lundkvist
Fria Tidningen

En flernationell svensk stat?

I Europa frodas den hundratals år gamla nationalismen, som om det vore en idé sprungen ur 2000-talet. Idén om att likriktning är vad som behövs för att en stat ska fungera. Att alla måste kunna samma språk, identifiera sig med samma traditioner och helst också tycka lika. I Frankrike representeras denna världssyn främst av Front National, i Danmark av Dansk folkeparti. Och i Sverige går Sverigedemokraterna framåt. Med detta inte sagt att det bara är de uttalat nationalistiska partierna som står för nationalism. De flesta partier verkar tycka att minoriteternas anpassning till majoriteten är den enda godtagbara integrationen.

Självklart har nationalismen sina positiva sidor. Att vara stolt över sitt ursprung är en skön känsla. Genom nationalismen skapar vi också en känsla av gemenskap med människor vi egentligen inte känner. Vi behöver inte överkomma vår rädsla för det främmande. Idén om att det fanns ett gemensamt språk och en gemensam kultur var säkert en gång i tiden avgörande för att legitimera den representativa demokratin.

Men nationalismen har också sina avigsidor. I Sverige agades i många år de skolbarn som öppet talade orsamål, samiska eller något annat minoritetsspråk. De var ett hot mot den nationalistiska illusionen. Än i dag diskrimineras bland annat svenska romer och muslimer på arbetsmarknaden. Varför? På grund av en ovilja att mötas halvvägs bland många av de svenskar som anser sig tillhöra majoritetskulturen.

Bolivia har de senaste fyra åren visat på ett ideologiskt nytänkande som inspirerat hela den latinamerikanska vänstern. Nyligen valdes ”indianen” Evo Morales och hans Movemiento al Socalismo (MAS) om till ytterligare fem år vid makten. I slutet av januari avskaffade MAS officiellt den bolivianska republiken till fördel för den ”plurinationella” (eller flernationella) staten Bolivia.

Händelsen måste förstås utifrån Bolivias historia. Trots att det är det latinamerikanska land med högst andel ursprungsbefolkning har landet aldrig, före Evo Morales, haft en president med detta ursprung. Landet har varit en minoritetens nationalstat, där den ljushyade, rikaste befolkningen har styrt. Bolivias ursprungsbefolkning kan inte heller klumpas ihop i en grupp eftersom det finns många olika ursprungsbefolkningar med olika språk, religioner och traditioner. För att nå målet om ett jämställt Bolivia måste alla dessa olika grupper erkännas, accepteras och ges lika rättigheter. Så en flernationell stat har bildats i det syftet.

Bolivias historia är olik Sveriges. I Sverige är ursprungsbefolkningen istället en förtryckt minoritet. Ändå är det värt att fundera över hur Sverige skulle ändras om vi gick från en allmän acceptans av nationalism till ”plurinationalism”. Först och främst skulle idén om att integration betyder minoriteternas anpassning försvinna. Kanske skulle vi alla få lära oss grunderna i finska, arabiska, romani och varför inte somaliska i grundskolan. På tv skulle vi se program på olika språk med programledare eller skådespelare med olika bakgrund. Istället för att ha fasta röda dagar under de kristna helgdagarna skulle varje arbetare eller student få ett visst antal helgdagar till fritt förfogande.

Det närmsta vi i svensk debatt kommit plurinationalismen är idén om det mångkulturella Sverige. Mångkulturalismen har dock fått kritik för att fokusera på våra olikheter och befästa fördomar om ”vi” och ”dem”. Mångkulturalismen, såväl som plurinationalismen, står på sätt och vis i motsats till en mer postmodern humanism som menar att människor i grunden är lika och inte kan eller bör förpassas till stereotyper. Visst finns det fog för kritiken. Men i nuläget lever vi i ett land där det råder en unken, modernistisk nationalism som menar att den som är störst ska bestämma. Så länge det är vår verklighet representerar ”plurinationalismen” ett steg i rätt riktning.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu