Smaken av blod i munnen | Fria.Nu

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria Tidningen

Smaken av blod i munnen

Jag älskar black metal. Antagligen hatar de som håller på med black metal mig. Jag kan acceptera det. Är man tvre så är man. Trve är alltså en alternativ stavning av engelskans True, det vill säga äkta. Stavar man det på det viset signalerar man till andra att man är invigd, att man fattat ett och annat som andra inte begriper.

Black metal är alltså extrem hårdrock även för dem som håller på med hyfsat extrem hård rock. Där man inom death metal gärna stämmer ner sina instrument för att låta så tungt som möjligt och sjunger gutturalt (growlar) så gör man mer eller mindre tvärtom om man spelar black. Det är musik som är i opposition till allt utom det egna egot.

Mest i opposition av alla är norska Mayhem. De hatar allt. Åtminstone låter det så. Bortsett från den allmänt kända och fruktansvärt tragiska historien om bandets tidiga år så är Mayhem ändå extremast av de extrema. Rent musikaliskt.

Frågor infinner sig. Har detta extrema ett värde i sig? Kan man som utomstående bortse från kontexten: mord och självmord? Jag är lite osäker på svaren, självklart kan man inte det. Poängen är dock att Mayhem skiter fullkomligt i vad jag och någon annan tycker.

Efter att ha gjort sig av med två sångare, rekryterade man svenske Dead, som var den som tog sitt liv. Därefter letade man upp ungraren Attila Chisar som redan gjort sig ett namn med sin pre-blackorkester Tormentor. Så spelade man in sitt första album, den på alla sätt klassiska De Mysteriis Dom Sathanas. Sedan högg basisten ihjäl gitarristen. När skivan slutligen släpptes 1994, ett år efter mordet var bandet statt i upplösning. Men icke. Trummisen Hellhammer satte ihop bandet på nytt med två tidigare medlemmar: Maniac och Blasphemer. Denna sättning höll sig intakt i nästan tio år, ända tills Blasphemer sparkade Maniac. Bokstavligen. Nedför en trappa, med ansiktet före, in i en vägg. Man kontaktade Cihsar igen och 2007 släpptes mästerverket Ordo Ad Chao. Det är skiva som trotsar alla konventioner. Det är knappt metal. Det är knappt musik, sett till black metal eller musik överhuvudtaget. Den är fruktansvärt skickligt framförd; Mayhem är enorma musiker. Och Attila Chisar, oh my god. Sa jag hädiskt.

Chisar väser med basröst, han väser i en underlig falsett. Han skriker, han sjunger opera. Musiken är knappt ens mixad, trummorna pickar i bakgrunden som kulsprutor långt borta. Gitarrerna ligger långt bak i mixen, indränkta i reverb. Det är svårt att veta vad det är man hör egentligen. Och hela tiden lurar känslan av att det ska man fan skita i. Jag har inte lyssnat lika mycket på en skiva under hela 00-talet. Jag känner mig hotad, visst, men framför allt känner jag igen mig.

Jag vill egentligen skriva mycket mer om Ordo Ad Chao, men det går inte. Musiken är ett slags vakuum och jag kan inte dela med mig av min upplevelse. På precis samma sätt som jag inte kan förklara för någon vad som sker i en replokal när magi uppstår. Och jag är ateist och tror inte på magi, men språket räcker inte till att beskriva det på annat sätt. Man får använda sig av ord som magi och andra obegripligheter för att beskriva detta obeskrivbara.

Black metal är, när den är som bäst, fullständigt nihilistisk och på ett rent konstnärligt plan är det så jag vill vara och ha det. Emellanåt lyckas det. En näst intill anal, näst intill fascistisk till och med, egofixering som inte går att applicera på några andra funktioner och tillfällen i livet. Inte heller är det önskvärt. Om Mayhem gör det ändå – genren i sig har ju ett rykte om sig att vara just fascistisk och elitistisk – vet jag inget om. Och som sagt, jag har en känsla av att jag inte ska lägga mig i det heller. Jag vill inte. Jag törs inte. Men den här känslan av att göra musik, att lyssna på musik, som är skapad i ett vakuum helt opåverkad av inte bara rådande omständigheter men av historien överhuvudtaget, jag känner igen mig i det, även om det verkar provocerande och obegripligt.

Men vänta nu, det är ju omöjligt, säger vän av ordning. Inget kan existera i ett vakum, inget kan komma ur det. Historien finns ju där, även om det är såpass banalt i sammanhanget som att man spelar vissa toner efter varandra för att man vet att det fungerar, på instrument som någon byggt i hundratals år för man vet att det fungerar.

Jaja, tänker jag. Säg det till Mayhem då. Jag bryr mig inte, ni ska fan inte bry er heller. Och just det älskar jag med black metal och framför allt med Ordo Ad Chao. Aldrig har jag hört någon som tydligare artikulerar: Dra åt helvete, allihop. Det är beundransvärt.

Fakta: 

Mattias Alkberg
är artist och 
fristående 
krönikör för 
Fria Tidningar.

 

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu