Road Movie | Fria.Nu

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria Tidningen

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Kom vi fram till något så minns ingen det längre.

Vi läser. Till exempel en artikel, var det i Expressen? Dilsa Demirbag-Sten kör en retoriskt ful grej där hon påstår något i stil med att om man inte röstar på något av de stora partierna så spelar man extrempartier som SD och V i händerna. Hon jämställer alltså Lars Ohly med Jimmy Åkesson, och vi säger att Demirbag-Sten inte har någon intellektuell heder. Hon kan uttrycka sig väl i skrift men vad är det hon säger, säger vi.

Men ok, säger vi. Alliansen är en högerextrem kult. Varenda röst på den bidrar till ett odemokratiskt samhälle. Men är demokrati verkligen så eftersträvansvärt, kan man fråga sig. Anarkisterna i bilen tycker inte det, men de menar inte samma sak som diktaturförespråkarna utanför bilen menar, när regnet plötsligt intensifieras hundrafalt ungefär i höjd med Karlstad.

Dagarna flyter ihop. Är det här samma resa, den då vi stannar några mil utanför Stockholm och solen sticker i skinnet som akupunktur?

Vi rusar över parkeringen och det är likadant överallt. Människor med längre lugg än hals köper samma hamburgare och fukten, som ångesten, hänger spöklikt i luften, inne som ute.

Väntar på maten. Pratar om prinsessbröllopet precis som alla andra. Om vägen mellan Jönköping och Hässleholm. Norra Skåne är fint. Näe, säger en. Jo, säger en annan. Småland är däremot fult. Inte lika fult som Norrbotten. Samma men inget hav. Men på östra sidan finns det hav, samma som vårat norrbottniska till och med. Det är inte samma. Så gott som. Smågnabbas. Ingen blir riktigt mätt och inte är det särskilt gott heller.

Står under en markis och röker, väntar på de andra. Med kaffe som är för varmt tills det blir för kallt. Människor springer mellan husvagnar och hamburgare och det blåser storm i vattenpölarna.

Tillbaka i bilen och regnet har lugnat sig lite igen. Andra låten på Future Days, Spray, skivan har snurrat några varv. Den är fantastisk men Damon hörs knappt alls. Vi pratar om konstmusik, jazz och när dessa två förenas och blir konstrock, avantgarde. Det kan vara prick nu. Sex minuter och 20 sekunder in i Spray, när Damons röst dyker upp igen. Eftersom vi åker bil, drygt 100 kilometer i timmen på en regnig E18 går det inte att uppfatta orden. Vi hör inte vad han sjunger, vad han säger. Men det gör man nästan aldrig. Inte med någon.

Sista låten. Nu spelar Michael Karoli gitarrfigurer som helt stillsamt sammanfattar allt som är bra med musik. Just nu gör han det i alla fall. Nu sammanfattar hans gitarrspel det som är bra med musik, åtminstone det som gör Can med Suzuki på sång bättre än utan. Men då glömmer vi bort Animal Waves, den kom många år senare. Eller, många år, tiden är relativ. Är det något som blir uppenbart när man blir äldre så är det relativiteten. Det gäller i princip allt. Lidandet, kärleken, kvalitetsbegreppet. Nära nog allt. Det pratar vi om.

Ens egen röst mal på. I bilen, i går i Arvika, eller om det var någon annanstans, på väg till eller från Östersund. Man pratar, men vad pratar vi om? Var det du eller jag som sa det där om självbild. Har jag läst Expressen. Är det verkligen så lite sång på Future Days, eller är det bara våra egna röster, min röst, som tar den platsen i ljudspåret till det som är dagar, som är våra liv, som pågår och pågår.

När molnen plötsligt skingras, och vi minns.

Fakta: 

Mattias Alkberg
är sångare i 
The Bear Quartet 
och fristående
krönikör för
Fria Tidningar.

 

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu