Debuten Open field var en avskalad sak och greppet att föra in andra kulturer, i form av sufimusiker, förhindrar att uppföljaren blir en upprepning. För melodierna är fortfarande enkla, ibland på gränsen till upplösning, ibland med högre densitet; Anna är en vacker sång med fantastiska körer som snarare får mig att tänka på afrikansk gospel. Watch the waves har också en sugande kraft i sångslingan. De främmande elementen skapar ett svängigare Taken by trees, till exempel i suggestiva Day by day. Men det är framför allt de instrumentala partierna som utmärker sig; inte alltid känns det harmoniskt med de typiskt simpla indieslingorna över pakistansk flöjt och tablas, det är som att musikerna och Bergsman rör sig i olika riktningar, eller möjligen parallellt med varandra.

Genom att åka till Pakistan har Victoria Bergsman lyckats rucka på ramarna för den drömska nisch hon hamnat i, men det uppstår inte någon riktigt intressant friktion. Bergsman innehar en position som respekterad musiker som går sin egen väg, hon värdesätter sin integritet, hennes skivor ges ut på Rough trade och nu har hon producerats av Studio-mannen Dan Lissvik.

Det finns liksom inget att anmärka på, förutom att det möjligen känns lite utstuderat. Samtidigt är bilden av Bergsman den att man inte kan tro att hon har annat än de uppriktigaste avsikter.

Jag kan bara bedöma skivan ur ett västligt pop-perspektiv, därför ger jag mig inte in på någon diskussion om exotism eller huruvida begreppet kan ha en neutral eller negativ laddning. Men som någon populärmusiker sjöng: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?” Det avlägsna utgör alltid en lockelse.