Teaterkritik

Något som jag undrat över länge, och som jag mer och mer börjar känna för att ta upp till debatt, är hur egentligen klimatet ser ut för unga, oetablerade dramatiker och frigrupper.

Vi kan få strålande recensioner av bloggare, någon småtidning och publik (bekanta som icke bekanta), men när det kommer till de större finkulturella recensenterna (eller dem som vill vara det) lyser de antingen med sin frånvaro eller med sina mer eller mindre tilltagna sågningar. För det kan väl ändå inte vara så att en liten teatergrupp med ”outbildade” konstnärer (läs: ej skolade på Teaterhögskola eller Dramatiskt institut) faktiskt kan ha något att komma med?

När jag nyligen läste Nummer.se:s recension av Teater Absolutas senaste pjäs Don’t you cry for Runtie Prest eller Nu är mamma full igen, som jag har skrivit och även spelade huvudrollen i, så slogs jag av att vi endast fått en tvåa i betyg – flera positiva omdömen i texten till trots.

Är man rädd för att kredda unga grupper med oetablerade konstnärer? Är man rädd att skriva positivt om man misstänker att ingen annan kommer att göra det? Är det viktigare att kredda utbildade som utfört brott för sin konst och för debatten?

Nej, enligt mig finns en stark åsiktskorruption inom dagens kulturjournalistik. Det finns saker man får skriva och saker man inte får skriva och få är de som vågar sticka ut hakan. Och, som en journalist jag pratar med kring detta instämmer i: dagens recensenter är ju inte bara intresserade av att rekommendera föreställningar eller inte, utan också av att göra sig ett namn.

Hur många av dem vågar ta steget från strömmen och säga vad de verkligen tycker, på riktigt?

Till dags dato har jag nämligen, positiva recensioner till trots, aldrig varit med om en recension från det mer finkulturella brädet eller dess svans kring en föreställning jag jobbat med som inte innehållit någon form av ”MEN...”. Roligast verkar somliga recensenter – stora som små – ha av att leta fel hos uppsättningar av vår typ av grupper och peka på alla detaljer som kan vara värda att anmärka på. Själva upplevelsen kommer i andra hand.

Men de uppsättningar du sett eller jobbat med på den här nivån kanske egentligen inte varit så bra? tänker ni då. Nej, inte alltid kanske, är mitt svar – men ibland har de faktiskt det.

Och – det jag har emot systemet är att jag sett många uppsättningar som varit mer eller mindre obegripliga (för att uttycka det milt) med mer eller mindre obegriplig regi av större regissörer på större teatrar – och tro mig, jag har sett mycket teater i mina dar – men dessa uppsättningar försvaras ändock unisont och höjs till skyarna av en enig kritikerkår och hela det kulturella journalistiska etablissemanget. För vem vågar kritisera om man själv kan få bära hundhuvudet? Kejsarens nya kläder är bara förnamnet.

Så – vem vågar kredda om ingen annan vågar, och vem vågar såga om ingen annan vågar?

Jag undrar: är vi unga (ännu) oetablerade offer för det sura morgonkaffet som sattes i halsen, eller för den nedtryckta kritiken som svaldes inför Thommy Berggrens senaste som ingen vågade säga något om? Behöver vi göra teater endast om hbt-frågor, asylsituationen, hedersmord (visserligen sjukt viktiga frågor) eller annat oantastligt för att ni ska hålla era klåfingriga pekfingrar borta från vår konst och våga se det positiva? Måste man ha passerat nyckelhålet genom skolintagningsjuryer för att nå ert godkännande, eller är ni fyrtio- och femtiotalister helt enkelt rädda för den nya generationen?

Fram för recensentutredningen!

Då ska vi inte ens tala om hur bidragssituationen ser ut för oss unga outbildade som valt att gå ”den långa vägen”. Det är en helt annan debatt som jag mer än gärna tar upp framgent.

Det är medvetet som jag sticker ut hakan nu. Någon måste ju göra det, och tydligen vågar inte de stora elefanterna.

Konstnärlig ledare, dramatiker, skådespelerska, Teater Absoluta