Gaza – ett sanitärt katastrofområde
I dagarna har det gått sex månader sedan Israel inledde sitt urskillningslösa angreppskrig mot Gaza. Det militära ursinnet varade under 22 intensiva dygn. Men på vilket sätt kan man påstå att kriget är över? Tre månader har förflutit sedan de givarländer som vant sig vid att plocka upp notan för Israels väpnade politik mot Palestina utfäste sig att betala återuppbyggnaden. Ändå har ingenting skett.
Tiotusentals palestinier är ännu hemlösa eftersom de förhindrats att återuppbygga sina bostäder. Israel förbjuder Gazas invånare att importera byggnadsmaterial som cement, aluminium och trä. De får inte ens importera fönsterglas. Inte heller tillåts palestinierna reparera sina industrier, hantverkstäder, skolor, sjukhus, vägar och elverk. Det mesta av Gazas grundvatten är förgiftat och otjänligt för människor, djur och jordbruk. De avsaltningsanläggningar man tidigare brukade är sönderbombade och reservdelar får inte tas in.
I dagarna förklarade Världshälsoorganisationen stora delar av Gazas kuststräcka för sanitärt katastrofområde. De avloppsreningsanläggningar Sverige byggt som en del av sitt bistånd till Palestina förstördes av flygbombningar och marktrupper. Följden har blivit att orenat avlopp töms direkt i havet. De stränder som kantats av fiskrestauranger och befolkats av badande barn är ännu vackra att se på, men vattnet är förorenat och förgiftar fisk och människor.
Angreppskriget mot Gaza hade enligt israeliska talespersoner fem explicita mål: att ”avskräcka”, att knäcka Hamas vilja till motstånd, att försvaga befolkningens stöd för Hamas, att sätta stopp för vapensmugglingen genom tunnlarna från Egypten och att frita den tillfångatagne israeliske soldaten Galid Shalit. Metoden var indirekt och motsvarar Nationalencyklopedins definition av ”terrorism”: ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”.
Sålunda fokuserade Israels militärangrepp på att ödelägga den palestinska ekonomin (jordbruket, industrin, transportsystemet, elförsörjningen, hantverket), sjuk- och hälsovården (sjukhus, mentalvårdskliniker, handikappcentra, rehabiliteringshem), utbildningssystemet (skolor, vuxenutbildning, universitet, daghem), kommunikation och administration (teve- och radiostationer, tidningsredaktioner, kultursektor, myndighetsbyggnader), bostäder och samlingsplatser (bostadshus, moskéer, kulturhus).
Vissa måltavlor var uppseendeväckande. Bland de 240 skolor som ödelades återfanns det amerikanska universitetet och bland de institutioner som särskilt drabbades var Förenta nationerna. Israel anföll åtminstone 53 FN-byggnader, inklusive dess högkvarter, matlager och skyddsrum.
Då Israel trots sin militära övermakt inte lyckades uppnå en enda av sina fem uttalade målsättningar tycks man ha bytt strategi. Genom blockaden fortsätter angreppet mot den palestinska civilbefolkningen i syfte att betvinga den palestinska politiken. Det förlängda kriget fortsätter att skörda liv. Inte endast då barn finner bomber i ruinerna och fynden exploderar utan också genom att hindra återuppbyggnaden och strypa tillgången till mat, medicin och rent vatten.
Premiärminister Benjamin Netanyahu har förklarat att blockaden ska vidmakthållas till dess palestinierna ger efter. De måste erkänna Jerusalem som ”Israels eviga huvudstad”, ge upp tanken på lika rättigheter för arabiska och judiska invånare i Israel, ge upp kraven på en återgång till 1967 års gränser, ersätta den valda regeringen med för Israel acceptabla representanter och lägga ner idén om flyktingarnas rätt att återvända.
Strategin förutsätter omvärldens samverkan. Hur länge ska vi ställa upp på det?
 
  

 
  
  
 
  
