Även pojkar har rätt till kroppslig integritet

Den som berövar barnet en kroppsdel utan medicinska skäl kränker barnet. Det är inte acceptabelt att vika sig för föräldrar som hänvisar till gamla traditioner, skriver nätverket SNOP i en replik till Anna Veeder.

Anna Veeder skriver på Synpunkten den 13 juni om hur hon upplevde sin nyfödde sons omskärelse. I omskärelsedebatten är det mycket vanligt att fokus förskjuts åt fel håll. Det vill säga till hur föräldrarna upplever omskärelsen. Det primära är naturligtvis hur det drabbade barnet upplever omskärelsen. Och det inte bara i samband med ingreppet, eftersom barnet får leva med konsekvenserna resten av livet.

En sökning på termen ”foreskin restoration” ger 98 000 träffar på Google. Så oavsett hur förträfflig Veeder anser att en omskärelse är, så finns det ett stort intresse bland män som blivit omskurna att återställa sina könsorgan i ursprungligt skick.

Att i möjligaste mån återställa en omskuren penis görs oftast genom att man tejpar och drar i den hud som finns kvar. En tidsödande och smärtsam process som oftast tar mellan tre och tio år, beroende på smärttålighet och hur mycket hud som skars bort. Ju kraftigare drag man uthärdar desto snabbare går förloppet att tänja ut huden. Självklart blir en sådan uttöjd hud aldrig i närheten av originalet.

Det är ännu inte helt klarlagt hur spädbarn upplever smärttrauman, men förståelsen har ökat de senaste åren. Spädbarn har svårare än vuxna att hantera stark smärta och det kan ge problem med anknytningen. Babyn som blir stucken i hälen skriker för att det är just så smärtsamt. Att med erfarenhet av detta utsätta sitt barn för en än värre smärta genom amputation av en mycket smärtkänslig kroppsdel med massor av nervändar – utan några medicinska skäl – vittnar kanske inte främst om hur okänsliga föräldrar kan vara inför sitt barns upplevelser, utan om hur absurda och skadliga saker människan är kapabel till när den gamla traditionen suddar ut hennes omdöme.

Att Veeder berättar att hennes sjuårige son verkar nöjd med sin penis vittnar nog om en stor oförståelse för den manliga sexualiteten. Normalt sett upptäcker en ”man” de största delarna av sin sexualitet senare än i sjuårsåldern. Barn som blir utsatta för kränkande behandling har inte stora möjligheter att ge uttryck för sina känslor, särskilt inte när de står i beroendeställning till den som kränkt dem.

Veeder refererar vidare till att de omskurna män hon träffat inte haft några problem med att onanera. De flesta intakta män onanerar genom att dra förhuden fram och åter över ollonet. Om förhuden skurits bort kan man inte göra så, eller för den delen använda förhuden på något annat sätt.

Sen påstår Veeder att de omskurna killar hon varit med inte har ett otillfredställande sexliv. Det har vi inga synpunkter på. Det vi vet är att det finns flera sexuella aktiviteter som omskurna män inte kan utföra. Om Veeders bekanta är nöjda med det, så är det fortfarande ingen anledning att beröva små pojkar full tillgång till hela sin sexualitet.

Faktum kvarstår, att bli berövad en kroppsdel som man skulle ha velat ha kvar är en kränkning av den kroppsliga integriteten. Det har man förstått och stiftat lagar emot när det gäller flickor. När det gäller pojkar viker man sig från ansvarigt håll däremot för ett antal föräldrar som hänvisar till gamla traditioner. Det är för oss en oacceptabel hållning. Respekten för barns kroppsliga integritet är viktigare än gamla traditioner.

Att det skulle vara viktigt för identiteten att skära bort en del av pojkars könsorgan ifrågasätter vi starkt. Flickorna verkar kunna skapa sig en identitet utan att någon skär i dem. Det kommer nog också pojkar att klara av.

Maynard Gerber, omskärare, är den som antagligen bäst har beskrivit vad en omskärelse av en liten pojke egentligen handlar om. Han sa så här i en intervju i SvD, apropå hur det skulle bli ifall vi hade en åldersgräns på 18 år för omskärelse: ”Vuxna män skulle välja att inte göra det, det gör ju ont. Då tror jag traditionen skulle dö ut.” Så inte ens omskäraren verkar tro att detta ”identitetsskapande” ingrepp skulle leva kvar av egen kraft ifall vuxna skulle ta eget självvalt ansvar för att föra traditionen vidare.

Peter Nordlund, Urban Johansson, Maria Hagberg, Chris Lundberg, Eduardo Grutzky, Karim Shamohammadi och Afsaneh Vahdat • Nätverket SNOP (Säg nej till omskärelse av pojkar)