Men jag vaknade i ett Sverige som inte bara slutat att kritisera kolonialkrig utan nu också aktivt stödjer dem – till exempel genom att skicka svenska soldater till Afghanistan. Regeringen består nästan uteslutande av medelmåttor. Näringsministern fick en tvåa i matte i gymnasiet, finansministern en etta. Arbetsmarknadsministerns främsta akademiska merit är en examen från ett postorderuniversitet.

Och den förra socialdemokratiska partiledaren skröt med att han aldrig hade läst partiprogrammet (eller finansplanen som finansminister). Inget tyder på att den nuvarande partiledaren är bättre rustad intellektuellt. I de studiecirklar som finns kvar lär man sig mest turistitalienska. Ord som ideologi, utopi och socialism har försvunnit i samma takt som vänsterpressen lagts ner eller marginaliserats.

Nu för tiden är utopier något som leder till folkmord och gulag. Socialdemokraterna har slutat att diskutera framtidsfrågor. Partiet har tappat bort både samhällsanalys och framtidsvision, menar ekonomihistorikern Jenny Andersson. Diskussionen om framtiden har ersatts av folkhemsnostalgi. Den stora tillbakagången kom under nittiotalets ekonomiska kris då ”stora delar av socialdemokratins gamla historiska debatter om kapitalismens och samhällsekonomins förändringar” försvann, skriver Andersson i sin bok När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin (Ordfront). Näringspolitiska kommittéer som innehöll resonemang om ojämlikhetseffekter och samhällsekonomins utveckling har ersatts av enkelspåriga tillväxtpolitiska program.

För dem som är intresserade av detaljerad och skarp analys av hur begrepp som till exempel folkhem, frihet och trygghet har förändrats sedan sjuttiotalet är När framtiden redan hänt en utmärkt bok. Jenny Andersson är bra på att vädra ut retoriska dimridåer och definitionsmässiga ologiskheter. Hennes uppgörelse med begreppet ”kunskapssamhället” är träffsäker och upplysande.

Varför socialdemokratin har tappat visioner och samhällsanalys har dock Andersson inget bra svar på.

Hon talar om yttre faktorer: globalisering och murens fall, men då de västländer som har störst offentlig sektor också råkar vara de som är mest integrerade i världsekonomin känns i alla fall det första argumentet högst tveksamt. Det är väl snarare så att en modern ekonomi – framför allt om den är exportberoende – behöver stora offentliga investeringar.

Det finns knappast någon som ifrågasätter att de inre faktorerna varit viktiga eller viktigast för folkhemmets och den sociala frågans utveckling, men de åberopas inte lika ofta för att förklara välfärdsstatens problem.

I dag har de flesta svenskar tillgång till en utbildning – i alla fall på gymnasienivå – som för mindre än tre generationer sedan var reserverad åt en liten minoritet. En demokratisering av utbildningsväsendet och samhället låg i småbönders och arbetares intressen.

Men att majoritetens intressen sammanföll med social rättvisa kan ha varit en historisk parentes. För 68-generationen var massutbildning något positivt eftersom de själva gynnades av den. När de kom ut på arbetsmarknaden var de i regel bättre utbildade än sina äldre arbetskamrater. Det var inte svårt att göra karriär under sådana förhållanden.

Den andra generationens massutbildade svenskar har däremot fått uppleva att värdet av en elitutbildning har devalverats. De som vill göra politisk karriär gör därför helt rätt i att lägga mer krut på att supa med andra karriärister än på sina akademiska studier.

I dag ligger det i majoritetens intresse att förhindra att fler grupper får tillgång till elitutbildningar. Det är möjligt att socialdemokratins oförmåga att förnya sina visioner hänger samman med att demokrati och social rättvisa inte längre självklart är synonymer på samma sätt som tidigare.

En mindre nattsvart förklaring till att socialdemokratin slutat utveckla folkhemmet hittar man i bidragen till antologin Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna (red Jens Lundberg, Daniel Suhonen, Leopard förlag). Där är utgångspunkten att partiet fjärmat sig från arbetarklassen därför att partiledningen fjärmat sig från partiets gräsrötter.

Varför detta skett är inte glasklart. Jens Lundberg skriver att partiet nu istället för att försöka påverka opinionen söker att följa den. ”Antalet personer som jobbar med PR och reklam i Socialdemokraterna har ökat kraftigt, samtidigt som antalet utredare och analytiker har minskat drastiskt. Vem är det egentligen som gör partiets samhällsanalys? Det tycks vara valfritt mellan reklambyrå eller PR-byrå”.

Magnus Wennerhag skriver att ”moraliska överväganden allt mer kommit att ersätta beslut grundade i forskningens slutsatser”. Det finns många spår i Snart går vi utan er, men det som förenar de flesta bidragen är uppfattningen att det finns en allt större klyfta mellan proffspolitiker och folket.

Tjugoen unga socialdemokrater ger sin syn, inte bara på vad som varit, utan också på hur saker borde förändras. Här finns en fräsch syn, ett engagemang och ett nytänkande man inte sett mycket av inom socialdemokratin sedan sjuttiotalet.

Att läsa blott tjugoåriga Ellinor Eriksons uppgörelse med partiets rekryteringsstrategi är nästan som att se solen gå upp över Östgötaslätten: ”På något sätt är vi inte alla jämlika om vissa utnämns till att ”vara framtiden” och därför, indirekt, till att inte vara någonting just nu”, skriver hon.

Det är helt rätt inställning, men delas den av tillräckligt många för att man ska våga tro på en ny morgon?