Som pensionär har jag fått lära mig att man ska sitta på en parkbänk och mata duvor. Men det har jag aldrig varit särskilt intresserad av, säger Anders Dejke och ler.

Han ska försöka förklara varför han, sedan han pensionerades, har spenderat två tremånadersperioder som följeslagare i olika delar av den ockuperade Västbanken – och oräkneliga timmar i Sverige på att resa runt, föreläsa, och dela med sig av sina upplevelser.

Fast föreläsningarna är inte så svåra att förklara, säger han. De är mest till för honom själv. För att kunna hantera upplevelserna behöver han dela med sig av dem.

– Det är terapeutiskt att åka hem och berätta det jag har upplevt. Att se med egna ögon har varit så upprörande att behovet av att få berätta är otroligt starkt. Men det gäller inte alla. Vissa av de följeslagare jag reste med blir helt utmattade. De orkar inte göra något av sina upplevelser när de kommer tillbaka. Alla är vi olika.

Efter 34 år som folkhögskolelärare pensionerades han vid nyåret 2004. En tid senare besökte han en vän i Uppsala. De började diskutera engagemang och resor. Snart kom de in på Mellanöstern.

– Det är världens mitt. Där möts allting, religionen, politiken, millitären. Jag tänkte mer och mer på det, och kom fram till: jag har tiden och jag har möjligheten. Det finns ingen anledning för mig att inte resa dit.

Så han anmälde sig som följeslagare till Kyrkornas Världsråd, och efter en och en halv veckas standardutbildning reste han under våren 2006 till den palestinska byn Yanoun. Nästan exakt ett år senare återvände han, den här gången till Tulkarem, en stad nära den israeliska gränsen i murens skugga.

Den normala gränsen för följeslagare är en visit, men han har satt upp sig på en standby-lista för att eventuellt göra inhopp om någon annan får förhinder. I mars i år gjorde han sitt senaste inhopp, en veckas besök.

Du konfronterades med millitärer och upprörda bosättare, hamnade i hätska och ibland fysiskt farliga situationer. Ändå åkte du tillbaka?

– För min del handlade det faktiskt mer om att orka med att INTE åka tillbaka. Det är mycket jobbigare att bara sitta här. Jag tror det kommer från den där gamla John Wayne-ideologin, man vill rida ut i världen och göra skillnad. Men det är i slutändan inte mycket man som enskild kan göra. Jag skulle vilja ha gjort mer.

I stället upplever han den svenska vardagen som frustrerande. Under rapporteringen från Gazakriget var det särskilt jobbigt.

– Jag kände mig som en svikare för att jag åkte därifrån när kriget pågick. Dessa trevliga och vänliga människor som man övergivit.

Du pratar mycket om gästvänligheten hos palestinierna. Fanns det någon skillnad mellan hur du bemöttes i Yanoun och Tulkarem?

– I staden är man mer radikaliserade än ute på landsbygden. I Yanoun är byn och fåren deras liv. I Tulkarem är de tydligare präglade av ockupationen, nästan alla man träffar är väldigt medvetna om de politiska förhållandena. Skuggan av muren blir påtaglig.

Fast oftast får världspolitiken stå åt sidan i diskussionerna, säger han.

– De vardagliga problemen är så påträngande att det är svårt att tänka i längre perspektiv. Man försöker bara lösa problemen från dag till dag.

Konflikter med bosättare, begränsad rörelsefrihet och långa väntetider vid checkpoints där man riskerar övergrepp från den israeliska millitären. Hög arbetslöshet. Flyktingläger. Byggnader i spillror.

Som följeslagare har man till uppgift att skriva resebrev varje vecka. De skickas ut till tidningar, politiker, och andra opinionsbildare. Dejke ombads skriva reserapporter för tidningen Bohusläningen under sin första vistelse. Inför den andra kontaktades han av en representant för tidningen och ombads tona ner breven lite.

– De bad mig att skriva ”lite mer balanserat.” Jag skrev att det skulle jag gärna göra. Jag skulle i fortsättningen rapportera om varje palestinsk checkpoint, varje fängslande av israeler, varje räd in på israeliskt territorium.

Varför var den poängen så viktig för dig?

– Alltså, mina föreläsningar varar i ett par timmar och då finns det hur mycket som helst som jag inte hinner nämna om övergreppen på palestinier som begås dagligen, timme ut och timme in. Hur ska man kunna jämföra det organiserade förtryck som pågår? Det är inte en balanserad konflikt alls, ändå framgår det ofta som det.

Men, säger han, man måste sätta det i perspektiv.

– Svensk media är i jämförelse rätt bra, om man ser på hur övrig världsmedia rapporterar. Men det man skriver om är dramatiska och ovanliga händelser, vilket inte är särskilt konstigt. Fast då försvinner vardagen. Och kriget går aldrig att förstå om man inte berättar om vardagen för det här folket. Det är därför jag gjorde det jag gjorde.

Han nämner ledarskribenten på en stor dagstidning i Göteborg, som ändrade uppfattning i Israelfrågan efter att själv ha åkt ner och besökt de ockuperade områdena för första gången.

– När man väl har sett något ske har man svårt att skaffa sig distansen. För ockupationen blir verklighet. Det är såhär det går till.

Anders ser inte sig själv som särskilt modig. Att åka till Palestina var en självklarhet. Han hade helt enkelt inte haft chansen att göra det tidigare.

Han vet inte om, eller när, han får chansen att åka tillbaka. Men han hoppas. Det har varit svårt att inte bli cynisk.

– Jag hoppas såklart på en tvåstatslösning, men den känns alltmer osannolik och avlägsen. Ändå.. det finns förvånansvärt lite hätskhet. De människor jag träffade var väldigt lugna, på båda sidor.

Och så finns det en historia kvar han vill berätta.

– Det fanns en katolsk kyrka i staden, inte stort mer än ett kapell. Den vandaliserades en natt efter att påven gjort ett yttrande om islam – jag minns inte exakt var det var- inredningen förstördes och delar av kyrkan brändes ner. Men i samma ögonblick det upptäcktes sa man: det här är inte en skymf mot katoliker. Det är en skymf mot alla människor. Så reparationsarbetet löste sig självt. Arbetslagen bestod av alla religioner, och arbetsledaren var muslim.