Källor inom säkerhetsstyrkorna uppger att omkring 28 rebellgrupper från stammar som Naga och Kuki verkar i Manipur. Några av dessa grupper undertecknade 2005 ett eldupphör med den indiska regeringen, vilket satte stopp för stridigheter med lokala säkerhetsstyrkor. Sedan dess har säkerhetsstyrkorna beordrats att undvika alla sammanstötningar med rebellgrupperna, vilket gett dessa en stor rörelsefrihet.

Vapenvilan har emellertid inte fått rebellgrupperna att sinsemellan sluta strida om territorier. För att finansiera sina aktiviteter tar de sin tillflykt till kidnappningar, utpressning av lokalbefolkning och ideella organisationer och narkotika- och människohandel. Genom fattiga bönder köper rebellgrupperna jordplättar som de betalar landskatt för och därigenom håller sig under myndigheternas radar.

Arbetslösheten har tvingat ungdomen att söka sig bort ifrån den oroliga delstaten eller att ansluta sig till antingen säkerhetsstyrkorna eller rebellgrupperna.

– Ungdomar går med i rebellgrupper på grund av den skenande arbetslösheten. De är som kriminella gäng, säger Nelson Elangbam, en försäljare som flyttat från Imphal till Mumbai.

Dessa gäng sätter upp vägspärrar och tar ut tullavgifter på landsvägen. Ibland vet den som utpressas inte ens vilket gäng han betalar till. Som ett resultat av detta kastas människor – i den delstat där hästpolo en gång uppstod – i dag mellan fattigdom och desperation.

Brigadgeneral Balbir Singh, befälhavare över 26:e divisionen av Assams gevär, en paramilitär enhet av den indiska armén stationerad i regionen, säger:

– De flesta problemen bottnar i fattigdom och upprorsaktiviteter, så enkla pengar är alltid välkomna. Vädret är gynnsamt för vallmoodling. Dessutom måste människor häromkring överleva i djungeln och saknar kapaciteten att strida mot vår organiserade armé. Så de tar till vallmoodling och utpressning för att finansiera terrorverksamhet.

– De unga har drömmar som de vill förverkliga och pengar har en stor dragningskraft, så de dras in i de här problemen. En svag ekonomisk struktur är den bästa grogrunden för motståndsrörelser.

Men detta är inte hela bilden. Under 1990-talet, i ett försök att rensa delstaten från separatistiska grupper, utsattes Manipurs invånare för hård repression från säkerhetsstyrkorna. Mord på frihetsberövade individer och våldtäkter ska ha utförts med myndigheternas tysta medgivande.

Sedan dess har invånarna hållits gisslan mellan två beväpnade parter – rebellgrupperna och de paramilitära styrkorna. Indiens regering har försökt gjuta olja på vågorna genom att uppmana de paramilitära styrkorna stationerade i delstaten att bistå lokalbefolkningen med anläggningar för bevattning och medicinsk utrustning.

Delstatens ungdomar har drabbats hårdast av arbetslösheten och bristen på framtidsutsikter. Den omfattande korruptionen har gjort saken värre och driver ungdomar mot militans eller drogmissbruk, enligt BS Agnes, 48, från byn Lamphoupasa.

– Fastän våra barn är kvalificerade tvingas de betala en muta på 700 000 till en miljon rupees (motsvarande 115 000–165 000 kronor) för att få ett jobb inom det offentliga.

Med 2,4 miljoner invånare på en total landareal om cirka 23 000 kvadratkilometer (ungefär motsvarande Västra Götalands län) har Manipur, som gränsar till Burma, en av de högsta andelarna hivpositiva invånare i Indien. En viktig orsak till den omfattande smittospridningen har varit den utbredda heroinanvändningen och sprutbytet som är ett resultat av den lokala vallmoodlingen.

– Sprutnarkomaner utgör 70 procent av de hivpositiva här, säger T Issac Zou, sekreterare i nätverket Positivt folk, en ideell organisation i södra Manipur, ett av delstatens mest isolerade och fattiga distrikt.

– Myndigheterna blundar för dessa problem. Byar som Joupi, Khaimi och Chuchanpur är ökända för vallmoodling. Men polisen tar själv en del av vinsten, så vem ska skvallra?

Enligt siffror från Nationella organisationen för aidskontroll, Naco, är 1,67 procent av delstatens invånare hivpositiva, en långt högre siffra än det nationella genomsnittet om 0,36 procent. Personer mellan 21 och 30 år, vilka utgör drygt 40 procent av delstatens befolkning, är den största riskgruppen.

Trots den alarmerande statistiken frös Naco i juni 2008 alla utbetalningar till hivarbetet i Manipur på grund av bristande revisioner och en omfattande förskingring. I slutet av mars började dock Naco betala ut pengar till Manipur igen efter påtryckningar från allmänheten.

En nedslående ekonomisk utvecklingstakt och undermålig infrastruktur har eldat på stridigheter mellan stammar som naga, kuki och maite, som länge har fört en separatistisk kamp mot den indiska regeringen.

Sajik Tampak, en isolerad by 12 kilometer från den internationella gränsen och 62 kilometer från delstatshuvudstaden Imphal, har 100 hushåll och omkring 6 000 invånare. T Mary, 28, byöverhuvudets svärdotter, berättar att byn fick elförsörjning först 1992.

– Men vi kunde inte betala räkningarna så de stängde av elen. Här lever de flesta människor ur hand i mun. Vi äter det vi odlar, och ibland är det inte tillräckligt.

T Marys make Muan, 32, som bor med sin 114-åriga mormor och sin far, förklarar att eftersom det inte finns några alternativa källor till försörjning känner vissa bybor sig tvungna att odla en skörd vallmo om året.

– Det är lättförtjänta pengar.

I Manipuri följer vardagen ett matriarkalt system, ändå är det kvinnor som drabbas hårdast av situationen i delstaten. Många har förlorat sina män till missbruk, stamkonflikter och aids. Något som försvårar situationen ytterligare är att en majoritet av invånarna är romerska katoliker, och lokala kyrkor avråder från användningen av preventivmedel.

Hnuhnem, 60, krigsänka och sjubarnsmor från byn Modi nära Chandel, är ensam familjeförsörjare. Hon förlorade sin man, som var medlem i säkerhetsstyrkorna, för åratal sedan.

– Min dotter utbildade sig till sjuksköterska, men hon kan inte hitta något jobb. Nu vill jag att min son går med i armén.

I Aigajana, en by nära Sajik Tampak, är de boende beroende av säkerhetsstyrkorna för såväl sjukvård som vatten. Byöverhuvudet Onkhothang Haokip, 70, har bott i Aigajana i 60 år:

– Vi måste bära sjuka människor till vården eftersom det inte finns något annat transportsätt. Och de som har hiv har inget annat val än att lunka över bergen för att ta sig till sjukhus.

Socialarbetaren Zou som regelbundet besöker dessa avlägsna distrikt för att bistå hivpositiva med rådgivning, bekräftar bilden:

– Det tar två dagar för människor att nå distriktssjukhuset. Läkarna är inte kvalificerade och utrustningen fungerar inte. Hur är det meningen att vi ska klara oss?

Situationen har varit fruktbar för vissa intressen som kunnat dra nytta av marginaliserade grupper. Rebellgrupperna har knutit till sig minderåriga för att sköta vapensmugglingen och narkotikahandeln.

– De kidnappar byborna och tvingar dem att transportera vapen eller narkotika över gränsen. Grupperna har inget folkligt stöd eftersom de tar till utpressning. Från att ha varit frihetskämpar har de blivit brottslingar som torterar människor för att främja sina egna kriminella syften, säger en medlem i säkerhetsstyrkorna.

Den 7 oktober 2008 greps fyra medlemmar i den lokala separatistgruppen United Kuki Liberation Front, UKLF, tillsammans med 25 andra misstänkta då de försökte smuggla 99 ton urea till Burma där det skulle säljas till ett mycket högt pris. Detta gödselmedel är en kemisk komponent för att tillverka improviserade sprängämnen. Gruppen greps med 13 lastbilar och hade en enorm uppsättning sofistikerade vapen, vilka värderades till svindlande 6 miljoner rupees (en knapp miljon kronor).

UKLF:s generalsekreterare, TL Jacob Thadou, en utbildad statsvetare, förnekar att personer ur hans 300 man starka kader är inblandade i brottsligheten med medger att heroinproblemen skadar hans folk.

– Vi förbjöd vallmoodling 2006. Det odlas i de mer underutvecklade distrikten som är svåra att nå.

Och den gränsöverskridande narkotikahandeln blomstrar.

Indiska säkerhetsorgan fortsätter att beslagta droger, vapen och ammunition som smugglas till Burma på regelbunden basis. Den 16 februari i år beslagtog en paramilitär trupp actephidetabletter som varit värda 400 000 rupees (65 000 kronor) i Indien och fyra gånger mer på den internationella marknaden vid en fordonskontroll i Byongyang.

Den 2 januari i år beslagtog samma paramilitära enhet 98 kilo opium från fyra personer som reste med buss från Imphal mot Moreh. Varje kilo opium är värt 100 000 rupees (drygt 16 000 kronor).

Byborna hävdar att UKLF driver vallmoodlingar i distriktet längs gränsen mot Burma. Dock pågår trepartssamtal med gruppen, delstaten och centralregeringen. En vapenvila parterna emellan har varit i kraft sedan 2005, varför säkerhetsstyrkorna i enlighet med överenskommelsen i denna har rekommenderats att inte slå till mot UKLF.

Men TL Jacob Thadou försvarar sin rörelses arbete:

– Utvecklingsplanerna har inte kommit dem som bor i byarna till godo. Regeringen använder politik för att skapa splittring mellan stammarna, det är därför vi vill ha oberoende för kuki. Under de senaste sex decennierna, sedan Indien vann oberoende från britterna, har de inte gjort mycket för oss. Titta bara på vilket skick våra vägar är i. Vissa vägar i byarna har byggts av oss, rebellgrupperna.

Neeraj Shukla, överste vid den 20 divisionen av paramilitära Assams gevär, menar att det är svårt för dem att bekämpa gerillorna.

– Det här är ett komplext problem att tackla. Det är svårt för oss att hålla uppsikt över alla delar av djungeln, många områden är svårtillgängliga och terrängen är förrädisk. De upproriska grupperna använder pengarna från vallmoodling till att köpa vapen från Burma och Bangladesh. Gränsen kan infiltreras trots säkerhetsstyrkorna, det är omöjligt att bevaka den 24 timmar om dygnet. Ingen gräns i världen är ointaglig.

Men Shukla menar ändå att säkerhetsstyrkorna utför ett viktigt jobb.

– Förra året grep vi rebeller med sprängämnet RDX och vapen från Thailand. De hade lika mycket sprängmedel som gärningsmännen i Mumbai hade den 26 november. Hade vi inte stoppat dem hade konsekvenserna kunnat bli ödesdigra.

Denna cykel av droger, fattigdom, terrorism och hiv/aids som tycks så svår att bryta kommer att fortsätta föröda möjligheterna för Manipuris invånare till dess att delstaten och regeringen bestämmer sig för att på allvar gripa sig an dessa frågor genom en politik som gynnar folket.

Dilnaz Boga är frilansjournalist bosatt i Mumbai. Texten är översatt av Ivar Andersen.