Kashmirs Kan-i-Jung – ett rop efter frihet | Fria.Nu

Fördjupning


Dilnaz Boga
Fria Tidningen

Kashmirs Kan-i-Jung – ett rop efter frihet

Direkt efter fredagsbönen börjar slagorden. Sedan följer en våldsam dans som markerar revir på gatorna i Srinagar, huvudstad i den indiska delstaten Jammu och Kashmir. Affärer stänger sina fönsterluckor, gatorna töms och områdets invånare undviker att ens titta ut genom sina fönster av rädsla för tårgasgranater.

– I går krossade de alla fönster, säger Mumtaz Begum från Nowhatta.

– Vi har slutat att ersätta glaset.

Plötsligt positionerar sig trupperna för att tränga tillbaka demonstranterna. Stenar flyger genom luften och studsar på stängda fönsterluckor. Demonstranter rusar mot poliserna från Centrala reservstyrkorna, CRPF. De uniformerade männen tar skydd bakom ett bepansrat fordon och “matchen” börjar. Båda sidor överöser varandra med stenar.

När slaget ser ut att eskalera bortom kontroll skjuts tårgasen. Men de unga pojkarna avskräcks inte. De byter taktik och utnyttjar sidogränderna för att omringa polisstyrkan och gå till attack. Polisen svarar med att skjuta tårgasgranater på nära håll, obehagligt nära. Men angriparna fortsätter oberört att ropa förolämpningar och attackera.

En maskerad tonåring rusar mot ett bepansrade fordon och sparkar på det, trots att två gevärspipor sticker ut genom bakdörren. Det fyrhjulsdrivna fordonet som ser ut som om det varit i helvetet och återvänt.

– Det har stenats så många gångar att det är helt förstört. Därför kallar vi det Taj Mahal, skrattar en demonstrant.

Demonstranterna flyr säkerhetsstyrkornas skott. Tillsammans med en grupp människor från gatan tar jag skydd i någons hus, där ett bröllop pågår. Tio minuter senare upphör skjutandet. När vi går ut upptäcker vi att polisstyrkan försvunnit.

– De kommer tillbaka, de hämtar bara förstärkning. Det kommer att bli otäckt, säger en lokal nyhetsfotograf olycksbådande.

– I hindudominerade Jammu använder de vattenkanoner för att handskas med demonstranter. Här i Kashmir där de flesta är muslimer använder de kulor. Sånt är livet.

 

Konflikten om Kashmir är en av de äldsta olösta konflikterna i världen. När britterna drog sig tillbaka 1947 delades landet upp i en hinduisk del – Indien – och en muslimsk del – dagens Pakistan och Bangladesh. Mindre delstater som Kashmir skulle själva bestämma om de ville ansluta sig till Indien eller Pakistan. I Kashmir var befolkningsmajoriteten muslimer, men områdets härskare vägrade ansluta sig till Pakistan. När ett uppror bröt ut utnyttjade Indien detta som en ursäkt för att skicka in trupper och ockupera Kashmir. Lokala muslimska ledare har sedan dess krävt en folkomröstning för att avgöra om området ska tillhöra Indien, Pakistan, eller bli självständigt. Men den indiska regeringen har envist vägrat.

Under 1990-talet rasade ett våldsamt uppror som krossades brutalt av de indiska styrkorna. Men den osläckta törsten för självständighet har ärvts av den följande generationen, som bara kan få utlopp för sin ilska mot regeringen genom att kasta sten på statens representanter – Polisen i Jammu och Kashmir, JKP, de Centrala reservstyrkorna, CPRF, och armén. Mord på fångar, massvåldtäkter, försvinnanden och kidnappningar har inte avskräckt befolkningen från att fortsätta kräva sin rätt till självbestämmande.

 

I dag är Kashmir en militariserad zon, med bunkrar på varje gata och en enorm truppnärvaro i avlägsna byar längs demarkationslinjen, ”Line of Control”, mellan Indien och Pakistan. Antalet soldater per invånare är högre än någon annanstans i världen. Det finns uppskattningsvis 600 000 indiska soldater – inklusive den reguljära armén, paramilitära styrkor, gränsstyrkor och polis – i Kashmirdalen. Detta utöver tusentals irreguljära soldater, ofta före detta kämpar som hyrts av de indiska styrkorna för att krossa upproret. Enligt försvarsministeriets siffror opererar endast 600 väpnade rebeller i dalen, varav 40 procent är utlänningar.

 

Obeväpnade ungdomar markerar sitt motstånd mot indiska soldater, som de betraktar som en ockupationsstyrka, genom att kasta stenar mot de uniformerade männen och jaga dem längs gatorna. Ibland utropar de seger genom att driva iväg dem under slagord om frihet. Andra gånger slutar det med att de arresteras, skjuts eller lemlästas.

Protesterna i Srinagar orsakas sällan av någon särskild händelse eller orättvisa – de är en del av en större dynamik. Saked Dar, professor vid Kashmiruniversitetet, säger att våldet oftast är politiskt motiverat.

– Barn och arbetslösa ungdomar används som bönder på ett schackbräde, och önskan om frihet manipuleras av lokala ledare som vill behålla makten, säger han.

Det kan ligga något i det. Demonstranterna eldas ofta på av separatistiska politiker som använder den här versionen av folkmakt för att skrämma centralregeringen. De används också som röstbank för dessa politiker, som kommer till makten delvis tack vare sitt inflytande över folkmassorna på gatorna. Många av demonstranterna var inte ens födda under de blodiga åren i början av nittiotalet, de har bara hört de äldre berätta om den.

 

Centralregeringen anklagar lokala politiska ledare med stöd av Pakistan för att stå bakom förödelsen. Den lokale polischefen A G Mir hävdar i sin tur att det finns ett samband mellan droganvändning och stenkastning. De som är beroende av läkemedel, cannabis eller opium ser stenkastning som ett lönsamt sätt att finansiera sina vanor, säger A G Mir.

– Vi har upptäckt att det finns folk som organiserar de här händelserna och mobiliserar folk för politiska syften. De delar ut mellan 100 och 300 rupier till varje demonstrant.

I det konflikthärjade Kashsmir finns onekligen en grogrund för beroende, med ständig spänningar och osäkerhet, skyhög arbetslöshet och våld. Den här generationen söker en flykt, menar A G Mir. Ungdomarna försöker bevisa sitt värde genom hjältemod på gatan.

Andra vittnesmål motsäger Mirs förklaring. Psykiatern Mudasir Firdosi förklarar saken annorlunda.

– För den unge demonstranten är en sten likvärdig med soldatens kula, säger Mudasir Firdosi som tror att de som är beroende av droger bara är en liten minoritet.

En lokal journalist som vill vara anonym menar att så länge det grundläggande problemet – den indiska ”koloniseringen” av Kashmir – är löst, kommer frustrerade människor ge sig ut på gatorna.

Detsamma anser Salman Wani som växt upp med våldet i Srinagar. Han är en mild ung man i 25-årsåldern som jobbar för en hjälporganisation och uppfyller knappast den typiska bilden av en aggressiv stenkastare.

– Jag brukade kasta stenar när jag var yngre, men inte längre. Jag såg en nära vän misshandlas av polisen precis utanför vårt hem och jag kände mig hjälplös eftersom jag inte kunde göra något för att rädda honom. Säkerhetsstyrkorna trakasserar oss ofta. På varje gata frågar de efter våra id-kort, säger han.

– När jag var yngre var stenkastningen det enda sätt jag hade att visa min ilska, minns han bittert. Sedan lägger han till, sammanbitet:

– Vi vill att de ska försvinna härifrån.

Salman Wani berättar om en period år 2008 som var särskilt intensiv.

– Förra året, under det två månader långa landbråket i Amarnath, sköt de ihjäl 70 demonstranter, och hundratals sårades. Men ingen ställdes till svars. Jag minst hur pojkar brukade gå till sina vänners begravning och sedan fortsatte att kasta sten, för att hämnas. När folk inte får rättvisa har de inget annat val än att ta till gatorna.

 

Ali Sheikh är bara 24 år men han bär på ett och ett halvt årtiondes erfarenheter av stenkastning. Vi möts hemma hos familjen till en 14-åring som sårades i en demonstration dagen innan. När familjen anklagar Ali för att utnyttja minderåriga för stenkastning ropar han tillbaka:

– Jag blir arg över vad som görs mot vårt folk. Vi har inte vapen och bomber, hade vi det skulle vi använda dem för att nå frihet!

– Jag har gjort uppoffringar också, säger han och pekar på sina ben och sin rygg, där han träffats av tårgasgranater tre gånger under sina 16 år på gatorna.

Ungdomar som Ali känner att de inte har mycket att förlora och är villiga att offra allt för azadi – frihet.

– En av mina bröder är mujahid, den andre är fängslad under Public Safety Act (en kritiserad indisk lag som ger myndigheterna långtgående befogenheter att gripa och fängsla aktivister utan att de åtalas eller ställs inför en domstol, red. anm.), säger Ali. Men han klagar över bristen på stöd från omgivningen.

– I Palestina ber folk i moskéerna för stenkastare, här förolämpar de oss.

 

Omgivningens ogillande, inklusive fördömanden av stenkastning från en del religiösa ledare, har inte avskräckt den skadade pojken. 14-årige Hussein återhämtar sig i hemmet med vänstra benet, som träffades av en tårgasgranat, i gips. Han säger att han inte är rädd för att såras under protesterna. Men han oroar sig för att polisen, som ofta filmar protesterna, ska spåra honom och åtala honom under Public Safety Act. I Kashmir finns inga speciella undantag för minderåriga. På frågan varför han protesterade svarar han: ”För gemenskapen.”

 

Hussein är föräldralös och bor med sina kusiner i Srinagar. Den 21-årige kusinen Inara studerar för en kandidatexamen. Hon medger, med tillbakahållna tårar, att familjen försökt stoppa honom tidigare och misslyckats.

– Varje gång vi kommer på honom lovar han att han inte ska göra det igen. Den här gången har han blivit svårt skadad. För varje droppe blod han förlorar fäller vi tio tårar. Nu när han är skadad finns ingen som tar ansvar för honom.

Inara vägrar tro att Hussein, som råkar vara en god elev och duktig atlet, inte är rädd.

– När vi tog honom till sjukhuset var han rädd för att gå in i hissen. Skulle han inte vara rädd när de skjuter på gatan? Vi försökte till och med ge honom sömnpiller för att få honom att sluta, men det fungerade inte. Han inser inte att han blir utnyttjad. Vi vill inte att han ska dö, säger hon och ger efter för tårarna.

I år har två större sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna ägt rum. I maj bröt omfattande demonstrationer ut efter att poliser anklagades för att ha våldtagit och mördat två kvinnor i byn Shopian. Många kvinnor deltog i protesterna.

Sista veckan i juni sköts en demonstrant ihjäl i Baramulla, det största distriktet i norra Kashmir, när de protesterade mot sexuella trakasserier av en kvinna på en polisstation. Delstatsregeringen flyttade då den ansvariga polisstyrkan ut ur distriktet bara för att ersätta den med en annan styrka. Ingen ansvarig har ställts till svars i något av fallen.

– Om folk inte reagerar under sådana här förhållanden upphör de att vara mänskliga, säger människorättsadvokaten Fasiha Qadri som dagligen träffar personer vars mänskliga rättigheter kränkts.

Hon menar att folk går ut på gatorna och riskerar liv och lem för att de har nekats rättvisa. Våldtäktstragedin i Shopian är bara ett exempel av många.

– Jag menar att våldsamt motstånd är legitimt eftersom vi inte längre har några alternativ, säger Fasiha Qadri.

– Om jag tar upp ett fall tar det åratal innan rättvisa skippas – vi måste handskas med bevisteknikaliteter och rädslan för att vittnen elimineras. Hur kan vi arbete under sådana förutsättningar? De flesta kan inte tänka sig att gå igenom en lång och svår process när de redan lidit så mycket.

Som student deltog Fasiha i demonstrationer på universitetet, och menar att det är en rättighet att protestera.

– Vi demonstrerar på gatorna för att visa vårt motstånd, och för det fängslar de oss. Några undertrycker sin motvilja av rädsla för följderna.

Fasiha Qadri deltog också i en demonstration som advokatsamfundet arrangerade vid FN-kontoret i Srinagar. Hon minns hur myndigheterna använde våld mot gruppen och hur flera äldre advokater togs i förvar.

– Vi tillhör samhällets medvetna klass, vi känner till följderna av att ta till våld. Om vi behandlas på det sättet, så kan du föreställa dig vad som händer med vanligt folk, säger hon,

Motiven hos de som deltar i protesterna i Srinagar varierar. Men det är uppenbart vad som är den drivande kraften: den militära närvaron som betraktas som en ockupation. Att avmilitarisera området och häva de hårda undantagslagarna som skyddar de väpnade styrkorna är bara nödvändiga första steg i en långsiktig försoningsprocess.

Separatistiska politiska ledare har manat regeringen att ta dessa steg gång på gång, men hittills visar regeringen inga tecken på att backa – och armén motsätter sig truppminskningar. Därför kan det knappast bli tal om en folkomröstning eller självständighet inom en snar framtid. Men så länge de vars rättigheter kränkts får rättvisa, kommer freden att förbli en avlägsen dröm. Och den våldsamma dansen på Srinagars gator fortsätter varje fredag.

Saked Dar, Salman Wani, Ali Sheikh, Hussein och Inara heter egentligen något annat men vill inte uppge sina riktiga namn i rädsla för repressalier från myndigheterna.

Fakta: 

Indiska Kashmir

• Kashmirkonflikten har varit en av efterkrigstidens mest komplicerade internationella frågor. Konflikten har pågått sedan britterna lämnade sitt indiska imperium år 1947 och hinduiska Indien och muslimska Pakistan bildades. Mindre delstater som Kashmir skulle själva bestämma till vilket land de ville ansluta sig till, men trots att en majoritet av Kashmirs befolkning var muslimer vägrade områdets hinduiska ledare ansluta sig till Pakistan.

 

• När ett uppror bröt ut skickade Indien in trupper och ockuperade vasallstaten Jammu och Kashmir, vilket utgör 43 procent av området. Pakistan tog kontroll över västra och norra delen (37 procent) och Kina tog de mest österliggande området (20 procent).

 

• Indien och Pakistan har utkämpat tre krig över Kashmir, år 1947, 1965 och 1999. Indien och Kina har krigat en gång, år 1962. Muslimska ledare i den indiska delen har sedan 1947 krävt en folkomröstning för att avgöra områdets status, men den indiska regeringen har envist vägrat.

 

• Sedan 1989 förs en väpnad seperatistisk kamp mot det indiska styret. Omkring 70 000 personer, varav en majoritet civila, har dött i självständighetskampen och det har rapporterats om mängder av brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

• I augusti i år uppgav regeringen att 3 400 ungdomar har försvunnit i området sedan 1990, men att endast 110 av dem försvann efter att de greps av säkerhetsstyrkor. Lokala och internationella människorättsgrupper menar dock att minst 8 000 ungdomar har försvunnit och att en majoritet av dem efter att de gripits. År 2007 hittades massgravar med omkring 1 000 oidentifierade personer och i somras hittades ytterligare åtta massgravar med kvarlevor från minst 1 500 personer.

 

• I förra årets delstatsval segrade proindiska partier, men valdeltagandet var under 50 procent till följd av att seperatistiska partier bojkottade valet. Under 2008 hölls de största seperatistiska demonstrationerna sedan 1980, varav en enskild demonstration drog fler en 500 000 deltagare.

 

Källor: BBC, Amnesty, AP och Wikipedia

Annons

Rekommenderade artiklar

Få alternativ driver indiska bönder till vallmoodling

Indiens nordöstliga delstat Manipur betalar ett högt pris för sin närhet till den ökända Gyllene triangeln. De 2,4 miljoner invånarna brottas med hiv/aids-problematik som härrör ur ett utbrett heroinmissbruk som är direkt relaterat till lokala vallmoodling. Brist på infrastruktur, korrumperade myndigheter och fattigdom har drivit lokala bönder att odla vallmo på mark som ockuperats av underjordiska rebellrörelser. Och dessa rörelser strävar efter att förena regionens stammar och vinna oberoende från den indiska centralregeringen.

© 2019 Fria.Nu