Familjen Hanoun turas om att sitta vakt i bilen som står parkerad på gatan utanför deras hus. De väntar och håller utkik efter militären. Vid midnatt, söndagen den 14 mars, löpte tidsfristen ut för två av de 28 familjer i Sheikh Jarrah som nyligen mottagit en rivningsorder. Familjen Hanoun är en av dem. De kommer att vräkas, men istället för att frivilligt lämna sitt hus låser de in sig och väntar på att tvingas ut med våld av israelisk militär.

– Det känns som om jag väntar på min egen avrättning, säger Maher Hanoun och gör sitt bästa för att åstadkomma ett leende.

– Jag har levt hela mitt liv i det här huset. Härifrån har jag alla mina minnen, bra som dåliga. Mina drömmar och förhoppningar föddes också här.

I 37 år har makarna Maher och Nadia Hanoun kämpat för rätten till sitt hus. Barnen Rami, 21 år, Jenna, 16 år, och Diala, 13 år, känner inte till något tryggare hem än detta. Familjen delar enplanshuset med Mahers två bröder och deras familjer. De har byggt om huset till två mindre lägenheter för att få lite privatliv. Det är trångt men det går. De två arabiska familjerna som vakar inatt är med svenska mått mätt snarast släkter. 54 personer berörs.

De senaste månaderna har tre områden i Östra Jerusalem drabbats hårt av rivningsbeslut. Sheikh Jarrah, Al Bustan och At Tur Sahel. Några exakta siffror på hur många byggnader som står under rivningshot går inte att få fram. En källa talar om 258 medan en annan nämner så många som 1 700. Beslutet att vräka 1 500 palestinier och demolera 88 byggnader i Al Bustan väckte visst internationellt motstånd, men varningar från EU och människorättsorganisationer tycks inte hörsammas. Varje enskilt vräkningsfall skapar sin egen juridiska labyrint, men har gemensamt att beslutet fattats på lösa eller oklara grunder, samt strider mot internationell rätt.

En första vräkningsorder utfärdades år 2002 och familjen Hanoun tvingades lämna sitt hus. De förlorade alla sina tillhörigheter den gången, eftersom de inte kunde betala avgiften på 120 000 shekel (motsvarande 250 000 kronor). En avgift som sades täcka kostnader för den utskickade insatsstyrkan och de sex lastbilar som användes för att frakta bort familjens möbler.

Den här gången har de förberett sig. Även om en tom lägenhet gör det betydligt lättare att slänga ut dem har de valt att flytta möbler till barnens mormor. De har inte råd att förlora allting igen.

– Jag har ruinerats på grund av det här huset. Så många böter har utfärdats att jag vid ett tillfälle tvingades sluta på jobbet för att få ut avgångsvederlag. Tillsammans var jag och mina två bröder skyldiga att betala 403 200 US-dollar, säger Maher.

– Men det handlar inte om pengar, det handlar om rätten till liv. Nu när muren är färdig vill de att vi ska flytta till andra sidan, till Västbanken.

För många år sedan ansökte Maher om amerikanskt Green card. Han har släkt i USA och tänkte att hans familj skulle få det bättre där. Han fick det beviljat, men ändrade sig i sista stund. Det vore att gå Israel till mötes, menar han. Nu tänker han varken flytta utomlands eller till Västbanken.

Familjens Hanouns hus byggdes av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA, år 1956 på mark som upplåtits av Jordanien. Strax efter sexdagarskriget år 1967 gjorde en grupp judiska bosättare anspråk på marken och lyckades år 1973 registrera äganderätt hos israeliska myndigheter. År 1982 lämnades den första stämningsansökan till israelisk domstol. Bosättarna ansåg sig ha rätt till byggnaderna.

När familjen Hanoun vräktes första gången år 2002 fick de hyra en lägenhet av en vän, men år 2006 dök en tredje part upp och gjorde anspråk på marken. Eftersom alla inblandade, inklusive bosättarna, ombads bevisa ägandeskap vann Maher Hanoun nytt självförtroende. Han trodde på sin egen bevisföring och vågade flytta tillbaka till huset.

– Enligt min mening råder det ingen tvekan om vem som är den rättmätiga ägaren, säger familjens advokat Hosni Abu Hussein.

– Förra veckan framkom att de turkiska ägardokument som bosättarna använt för att bevisa ägandeskap är förfalskade. Det ger oss nytt hopp.

Samtidigt har två vräkningsordrar överlämnats till familjen Hanoun, den ena med bud till dörren och den andra med posten. Maher plockar fram de båda dokumenten ur jackfickan, skjuter upp glasögonen och stavar sig igenom den hebreiska texten. ”Polisen har rätt att närsomhelst se till att familjen Hanoun lämnar huset.” Dokumentet talar sitt tydliga språk, beslutet att flytta familjen ur deras hem låter inte vänta på domstolens uttalande.

Innan de låser dörren för natten måste Maher och Nadia bestämma sig för hur de ska göra med barnen. Låta dem stanna och försvara familjehuset eller skicka dem till mormor, där de är trygga. Sedan de 28 rivningsordrarna utfärdades i Sheik Jarra har området kommit att bli känt för sitt solidaritetstält och massiva protester. I månader har sympatisörer, internationella såväl som palestinska och israeliska, samlats i tältet för att visa deltagande med de drabbade familjerna. Press och hjälporganisationer har bjudits in till föreläsningar och seminarier och tältet har även fungerat som samlingsplats för de demonstrationer som tågat mot Jerusalems kommunhus. Hela området har engagerat sig, så även barnen i familjen Hanoun.

– Jag har inte sovit på ett dygn, säger Jenna och påstår att hon inte är trött och att hon visst kan gå till skolan imorgon.

Rami vill veta hur man gör för att stå emot, för att inte ge efter för militärens misshandel och om det kanske blir svårare att tvinga ut dem om han krokar ihop sig med sin syster.

Till ungdomarnas lättnad bestämmer sig föräldrarna för att det är bättre att låta barnen vara med när deras öde skrivs, trots riskerna det innebär.

– När vi vräktes år 2002 slutade vår yngsta dotter Diala att köpa israeliska produkter. Hon var bara åtta år då, men hon håller fortfarande det löftet, säger Maher.

– Hon bär på mycket ilska, de tog ifrån henne huset och satte hennes pappa i fängelse, fyller Nadia i.

De är båda stolta, men också oroliga, över sin yngsta dotter. De säger att barnen påverkas av ovissheten, har svårt att koncentrera sig i skolan och tänker mycket på vart de ska bo i framtiden. Maher själv äter mediciner mot förhöjt blodtryck. Hans bröder också.

– Allting hänger ihop. Vår granne, Mohammed Al Kurd, vräktes i november och dog i en hjärtattack 13 dagar senare, berättar han.

I fyra månader har Al Kurds änka, Om Kamel, bott i protesttältet på Sheikh Jarrahs grusplan. Regn, vind och till och med snö hör vintern till i Jerusalem. Sex gånger har israelisk militär rivit tältet.

Timmar passerar. Nadia står i fönstret och fingrar på det införskaffade signalhornet. När militären kommer ska hon larma grannarna. Hon pekar på en ljuskälla några hundra meter bort.

– Det där är bosättarna, de som vill ha marken. Deras hus ligger högre än vårt. Det känns som om de håller koll på allt vi gör, säger hon.

Med viskande röst berättar hon om hösten som varit. Maher var på jobbet när polisen knackade på dörren. Nadia och döttrarna var hemma och lovade att Maher skulle ringa polisstationen så fort han kom hem.

– Vi väntade på honom den kvällen men det tog tre månader för honom att komma hem, säger hon.

Familjen informerades om vad som hänt Maher, straffet var tidsbestämt och de kunde besöka honom i fängelset. Det är ovanligt bra, förklarar Nadia, ändå var makens fängelsestraff ett bevis på att israeliska myndigheter inte bara kan rycka upp dem från deras hem, utan även splittra familjen. Själv är Maher fåordig när det gäller hans tid i fängelse. Han säger bara att det var ett sätt att skrämmas.

Rättstvisten har fortsatt. Hela Mahers vuxna liv har kantats av stämningar, böter, dagar i rätten och nu senast fängelsestraff. Israeliska Högsta domstolen har ännu inte kommit med ett slutgiltigt utlåtande i frågan och advokatens hoppfulla ord om rättmätigt ägandeskap är en klen tröst när historien talar sitt tydliga språk. Palestinier har haft ytterst begränsade framgångar i israelisk domstol och att Hanouns advokat lyckats skjuta fram vräkningsbeslutet under årtionden beror på att fallet snuddar vid den känsliga frågan om rätten att återvända. Bosättarna hävdar rätt till marken baserat på ett pre 1947-kontrakt. Enligt Maher är det ett treårigt hyreskontrakt det rör sig om. Skulle domstolen döma till bosättarnas fördel skapas ett prejudikat som öppnar dörren för palestinska flyktingars rätt att återvända. Listan på frågetecken kring fallet kan göras oändligt lång, storleken på området bosättarna säger sig äga har varierat, till en början föll Mahers hus utanför det begärda området. Falska dokument har lagts fram och Maher har fått brev adresserade till granngatan. Han har också erbjudits pengar för att sälja marken, för att inte långt därefter dömas till tre månaders fängelse för obetalda hyror.

– Vem är det jag ska betala hyra till? För att sälja marken måste jag ju äga den, men så länge jag äger marken kan jag ju inte betala hyra för den, säger Maher.

Fallet liknar ett uttröttningsspel. En som följt familjen under deras kamp är Khalil Tofakjey, före detta ordförande för Orient house, centrum för multilateral dialog i Östra Jerusalem.

– Israeliska myndigheter hänvisar till lagar om kontrakt och svartbyggen och talar om heliga platser, men frågan om Jerusalem är inte juridisk utan demografisk. Man började ”omförflytta” palestinier redan 1967 för att förhindra att araberna i Jerusalem hamnar i majoritet, säger han.

Palestinierna utgör i dag en dryg tredjedel av Jerusalems befolkning, men födelsetalet är högre bland palestinier samtidigt som många israeler flyttar från Jerusalem. Forskare vid Hebreiska universitetet har nyligen arbetat fram en plan för hur fler ska lockas att flytta till staden. I studien, som går under namnet Visionen för Jerusalem, säger man sig vilja locka företagare och diaspora judar att slå sig ner i den nu övervägande ultraortodoxa staden.

– Om vräkningarna fortsätter i den här takten kommer vi ha 70 000 hemlösa palestinier inom tre år. Israel vill inte se en delning av staden och än mindre en palestinsk majoritet, förklarar Khalil Tofakjey.

Han har själv känt av hur Israel drar åt skruvarna i Jerusalem. År 2001 stormade israelisk militär Orient house, konfiskerade datautrustning, filer och konfidentiell information samt stängde ner all verksamhet. Före stängningen var Orient house officiell palestinsk representant vid förhandlingar rörande Jerusalem.

Utan Jerusalem ingen fred, på den punkten är palestinier eniga. Både Fatah och Hamas riktar skarp kritik mot vad som betraktas som ett israeliskt övertagande av staden. Folket på Västbanken enas i nationell strejk och manar till bojkott. Israels avgående premiärminster Ehud Olmert sade nyligen i ett tal att Israel måste avstå en del av Jerusalem för freden, men politiker på högerkanten fortsätter att tala om att ena staden. Jerusalem är Västbankens kontakt med omvärlden och en förutsättning för såväl palestinsk tillväxt som en hållbar tvåstatslösning.

Invånarna i Sheikh Jarrah har vänt sig till FN för att få hjälp, men svaret har varit att FN inget kan göra. Då bad de om en flagga, eller något annat som kan påminna om att husen byggts av FN. Men medan israelisk militär agerar snabbt och innan slutgiltiga uttalanden gjorts jobbar FN precis tvärtom. Några flaggor har Sheikh Jarrah inte fått, istället har de gjort egna affischer. Texten påminner förbipasserande om FN:s definition av etnisk rensing och hur väl den överensstämmer med vad som pågår i Östra Jerusalem. ”Att skapa ett etniskt homogent område genom att använda tvång eller skrämsel för att förflytta personer av en annan etnisk eller religiös grupp.”

– Vräkningsbesluten träffar oss som pappersmissiler här i Jerusalem. De dödar inte som de i Gaza, omvärlden får inte se blod, men de är också metoder för att få oss härifrån, säger Maher medan han tejpar upp döttrarnas teckning av den palestinska flaggan på ytterdörren.

– Vi är flyktingar sedan 1948, hur många gånger tänker man göra oss till flyktingar? Vi kommer ju inte försvinna, någonstans måste vi ju ta vägen. Jerusalem är den heliga staden, men om det här får fortsätta så kommer Jerusalem att förvandlas till en huvudstad av tält.

Natten når sitt slut. Nadia har skickat maken i säng och själv tagit sista passet i bilen. Barnen har slocknat på madrasser i sovrummet och hon har inte hjärta att väcka dem för att skicka dem till skolan. Varken polis eller militär har setts till, men det betyder bara att den långa natten följs av ännu en natt av vaka. Familjen väntar på nyheter från advokaten eller ett uttalande från Högsta domstolen, vad som helst som kan hindra deras vräkning.