Dagens vetenskapliga förhållningssätt oförenligt med vetenskapens väsen | Fria.Nu

Debatt


Hermundur Eidsson
Fria.Nu

Dagens vetenskapliga förhållningssätt oförenligt med vetenskapens väsen

Trots alla goda föresatser om öppenhet och självkritiskt tänkande till fromma för vitalitet och utveckling, ser vi ständigt återkommande tendenser inom vetenskapen som går åt motsatt håll, skriver Hermundur Eidsson.

I den vetenskapliga debatten i dag finns en tendens att resonera som om man utgick ifrån en redan fastställd och klar föreställning om vad som ska betraktas som vetenskap och inte. Många gånger används uttryck som kvasi- eller pseudovetenskap, som om skillnaden mellan detta och den ”riktiga” vetenskapen redan vore avgjord, som om det område inom vilket en ”riktig” vetenskap bedrivs redan vore klart och tydligt avgränsat och att det som ligger utanför detta område inte kvalificerade för beteckningen vetenskap. Dessutom förefaller detta förmenta, klart avgränsade område – som till synes en del vetenskapsmän tycks ha reserverat för sig själva – ganska litet i förhållande till allt det som livet i största allmänhet kan erbjuda människan i form av upplevelser och erfarenhet.

I vissa vetenskapliga kretsar finns det till och med en tendens att attackera pseudovetenskapen och anklaga den för att vilja ge sken av att vara något annat än vad den egentligen är, att den lånar ord och uttryck från vetenskapliga sammanhang för att ikläda sig en vetenskaplig dräkt. Det förefaller som om de kände sig utsatta för helgerån, att de ville skydda sig själva och samtidigt såg som sin uppgift att skydda gemene man från att fördummas – som om vanliga medborgare vore oförmögna att själva ta ställning i vetenskapliga frågor.

Nu är detta visserligen endast en tendens i den vetenskapliga debatten, men en tydlig sådan – och man kan undra om detta förhållningssätt är förenligt med vetenskapens ideal.

I dagens samhälle är vetenskapens uppgift av kulturell betydelse. Den är en av de gyllene hörnstenar i det vi kallar bildning och dess forum är den fria och öppna debatten där alla kommer till tals. Vetenskapen ska inte konserveras och skyddas för insyn, utan den borde se det som en utmaning att ständigt på nytt få utsättas för granskning för att omprövas, utvärderas och utvecklas. Den ska inte användas som vapen i en kamp mellan olika grupper, utan det borde tvärtom vara vetenskapens hederssak att få företrädas av många olika åsikter.

Därför finner vi det alltid oförenligt med vetenskapens väsen när den exempelvis utsätts för ekonomisk manipulation. Vi finner det även oförenligt med alla vetenskapliga ideal om någon enskild aktör vill reservera vetenskapen för ett litet område och tar sig friheten att avgöra vad som är vetenskap och inte, som om sista ordet redan vore sagt.

Än i dag påminner vi oss om vilken förnedring Galilei utsattes för av inkvisitionsdomstolen i Rom år 1633. Denna händelse har i efterhand kommit att bli en stor skamfläck för kyrkan, som så småningom fick rykte om sig att vara en dogmatisk och konservativ bakåtsträvare som ville motarbeta utvecklingen av en av mänsklighetens dyrbaraste ägodelar.

Den gången var det en religiös institution. I dag ser det ut som om andra spelade den rollen.

Trots alla goda föresatser om öppenhet och självkritiskt tänkande till fromma för vitalitet och utveckling, ser vi ständigt återkommande tendenser inom vetenskapen som går åt motsatt håll. Då nya iakttagelser som inte passar in i det etablerade begreppsschemat dyker upp står man villrådig inför detta nya fenomen och väljer att antingen förtränga det eller förklara det som omöjligt att forska på. Och skulle någon till äventyrs vilja bedriva forskning på sådana udda företeelser, kallas det pseudovetenskap. Liknande tafatthet ser vi inför vetenskapens mest delikata fråga, nämligen: vad är vetenskap?

Slår man upp ordet vetenskap i ett uppslagsverk står det bland annat att skillnaden mellan naturvetenskaper och humaniora förstärktes under 1800-talet. Auguste Comte hävdade med sin positivistiska filosofi att de exakta vetenskaperna skulle utgöra mönster för alla vetenskapliga verksamheter, även humaniora och samhällsvetenskap. Gentemot detta framhöll Wilhelm Dilthey att det fanns en grundläggande skiljelinje mellan dessa båda.

Inför ett liknande kunskapsteoretiskt vägskäl befann sig naturvetenskapen i slutet av 1700-talet då frågan gällde huruvida man kunde förklara de processer som utspelar sig i organisk materia med begrepp som användes inom fysiken. Följer man utvecklingen av naturvetenskapen vidare ser vi – för att göra lång historia kort – att Auguste Comtes idéer fick företräde. Successivt blev de exakta vetenskaperna ett mönster för alla vetenskapliga verksamheter. Vi ser hellre till det kvantitativt-mätbara istället för det kvalitativa. Vi väljer hellre att definiera än att karakterisera och särskild förkärlek har vi för det kausala tänkesättet vars förebild vi hämtar i den teoretiska fysiken.

Detta har givit oss stora fördelar på många tekniska områden, men det har även en ödesdiger baksida. Vi har fått en vetenskaplig världsbild som många inte känner igen sig i.

Till många vetenskapsmäns stora förtrytelse vill inte alla ta till sig det som de utlovar ska vara vetenskapligt bevisat. Det uppstår en klyfta mellan en akademisk elit och gemene man.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2021 Fria.Nu