Sri Lankas samtidshistoria berättar inte bara om ett bortglömt inbördeskrig omgärdat av en oförskämt slapp mediabevakning; den försöker även desperat påminna omvärlden om att primitiva ideologier som kolonialism och statsterror en gång planterade har följt med landet in i nutiden.

Sri Lankas historia är ofattbar blodig med nutida militära färdigheter som torde få andra auktoritära stater att vrida sig i avundsjuka. Landet har splittrats av interna splittringar mellan tamiler och singaleser sedan de två kungarikena på samma ö i Indiska oceanen förnedrades av den brittiska kolonialismen. Sedan självständigheten 1948 har Sri Lanka i princip nonstop befunnit sig i krig, med civilbefolkningen i kläm. Övergreppen, grymheterna och repressionen har från båda sidor kastat ytterligare fotogen på hatkänslorna, men när Indiens stöd till de tamilska separatisterna avtog och fredssamtalen föll samman 1995 förde det smutsiga kriget in landet i ett sällsynt blodigt 2000-tal.

Militär dominans hör samman med att effektiva vanryktesspridningar av tamilarna på senare tid tvingat ”tigrarna” till ständiga reträtter och nyligen utropade sig regeringssidan som segrare i konflikten. Vad som sällan framgått i medierna är att den militära överlägsenheten sponsrats av israeliskt krigsmateriel och västs tysta förhoppning att Indiens växande stormaktspotential avmattas. För dem som nu inringats i tamilgerillans sista utposter väntar ingen nåd, fruktar politiska bedömare. Regeringens motstånd till tamilarnas krav på autonomi bottnar inte lika mycket i nationalism som i säkerhetspolitik och ekonomiska intressen. Men tamilarnas anspråk på geografiska landytor omöjliggjordes i en omskrivning av grundlagen 1983, varefter väpnad kamp framstod som enda alternativet.

Mediebevakningen inifrån landets politiska kittel har helt lyssnat till officiella, regeringstrogna röster. Svalt intresse kring de tamilska partiernas bakgrund och krav och varför deras kamp tagit formen av terror och desperata metoder har skapat en svartvit teckning med den tamilska minoriteten som ”de onda” och regeringssidan som ”de goda”.

I mediekretsar förefaller djupare analyser vara närmast bannlysta och mediesfären har smidigt undvikit konfliktens omfång och komplexitet.

För många är läget hopplöst. Situationen för regimkritiska journalister, jurister och MR-arbetare har blivit alltmer prekär. Regeringssidan anklagas av Human rights watch för systematiska utomrättsliga avrättningar i skrämselsyfte mot anklagade gerillasympatisörer. Journalisten Lasantha Wickramatunga lyckades innan han mördades den 8 januari 2009 smått bisarrt förutspå sin egen död i en krönika i Sunday Leader. Wickramatunga mördades för sina åsikters skull och för att han envist yppade dem öppet. Hans sista suck kring det inrikespolitiska läget säger en hel del: ”Sri Lanka är enda landet i världen som rutinmässigt bombar sina egna medborgare.”

Inbördeskriget upphör måhända när det gäller skottsalvor och terrorism, men i slutändan har bara locket lagts på över ett djupt hat och pyrande konflikter.