Love sick var utan tvekan festivalens höjdpunkt. En underbar rumänsk film om ung lesbisk kärlek. Filmen är målad i vardagens starka, vackra färger. Som Maria Popstasu, som spelar Kiki, berättade under sin intervju på Filmfest, så kommer dom som förväntar sig lesbisk mjukporr bli besvikna. Det sexuella får en sekundär plats i denna berättelse. Den fysiska kontakt som sker är subtil och sensuell, vilket förstärker upplevelsen av den djupa, förbjudna romansen mellan huvudpersonerna ännu mer. Skådespeleriet är av högsta kvalitet och manuset är lysande. Kärleken mellan huvudpersonerna värmer en samtidigt som de yttre hoten hänger som ett genomvått iskallt täcke i en skör tråd över hela historien.
Våldet mot homosexuella i Rumänien är ett faktum. Få män vågar hålla varandra i hand utomhus och dom senaste två åren har Pride tågen råkat ut för extremt våldsamma angrepp. Våldsverkarna är dom samma i polen som i resten av världen: Religiösa fanatiker och medelsvenssons. Trots detta visste Maria Popstasu tidigt att filmen inte skulle skapa någon skandal. Ett flitigt bloggande under inspelningen av filmen fick henne att inse att filmen snarare skapade nyfikenhet än upprörde. Mycket pga att kvinnor, heterosexuella som homosexuella umgås sinsemellan mer fysiskt än män. Att se kvinnor hålla varandra i hand på film var därför självklart inget som upprörde någon. Rumäniens första tidskrift för lesbiska kom ut kort efter Love sick och Popstasu var den första som vågade ställa upp på en intervju i den.

NANA är en typisk tonårsfilm. Även i denna sagas centrum står två 20-åriga kvinnor som är varandras motpoler men blir nära vänner. Den ena en underkuvad optimist och den andra en självständig punkare. I Japan, där många kvinnor går från högskoleutbildning till att bli isolerade hemmafruar, blev denna lättsinniga film om makten över ens eget liv en kassasuccé förra året. Att filmen är baserad på en Shojo (japansk 'flickserietidning') märks. karaktärerna känns överdrivna och förvandlar, på gott och ont, filmen till en fars. Det gör att filmen blir rolig om man uppskattar hysteriska karaktärer och ett skådespel som ligger närmare comedia del arte än socialrealism. Baksidan av det är att karaktärerna blir stereotypa och endimensionella. Att få se ung kvinnogemenskap skildras på två så olika sätt på samma festival var intressant. Inte minst då man knappast är bortskämd med berättelser på det temat.

Att Doktor Gao Yuen(Andy Lau) i den Kinesiska (Hong Kong) filmen All about love prioriterar arbetslivet över sin fru(Charlene Choi) är det ingen tvekan om. Det får han bittert ångrar när hans älskade plötsligt dör i en bilolycka. Plågad av skuldkänslor söker han efter en andra chans att ge sin försummade och nu döda fru den tid och uppmärksamhet som karriären istället fick. Dom varma och söta återblickarna gör filmen melankolisk och vacker. Stundtals används datorn dock lite väl flitigt i filmen. Vilket gör vissa scener fruktansvärt kitchiga eller så pass dramatiska att dom spricker och bara blir komiska. Den sortens mustiga videoeffekter som Ang Lee brukar bjuda på i sina medeltida samurajdramer får en helt annan mening när Daniel Yu använder dom i detta samtida romantiska drama. Istället för Ang Lees filmningar av storslagna japanska landskap så bjuder All about love på mustiga foton av avskalad arkitektur.

Den verklighetsbild och som David Frankell (sex in the city) förmedlar i filmatiseringen av Djävulen bär Prada, är raka motsatsen till dom två ovan nämnda filmerna. Kvinnor ska välja pojkvännen över karriären, annars blir dom bara olyckliga och ensamma, är budskapet som Frankell levererar till den nykonservativa amerikanska befolkningen. Med andra ord samma sensmoral som finns i övriga amerikanska filmer som sorteras under 'Chick flicks' på kioskernas videohyllor. Med arbetsgivarens totala makt över den anställdes liv som tema och Meryl Streep i rollen som elak chef så var mina förväntningar på filmen alldeles för höga. I min naivitet hade jag hoppats på en kritik av dom anställdas maktlöshet med syd-socialistiska undertoner. Vad som istället bjuds på kan närmast liknas vid just ett utdraget avsnitt av Sex in the city, garnerad med några tama dissar mot modeindustrin. En feg film byggd på ett bra koncept. Spara dina pengar tills någon teater framför Bertolt Brecht"s Herr Puntilla och hans dräng Matti, istället.

Woody Allens nya film Scoop är full av klassisk dramaturgi och musik. En lättsinnig mysdeckare där manusförfattaren(som vanligt) skrivit in sig själv i rollen av en neurotisk man med en smal ung kvinna(Scarlett Johansson) vid sin sida. Om Herge(Tintin) och Martin Kellerman(Rocky) skulle skrivit en serie tillsammans så skulle resultatet bli något i stil med Scoop. Filmens största behållning är kvicka kommentarer, en Oironisk kärlek för den traditionella äventyrsromanens format. Filmens konstnärliga höjdpunkt är en kort kamerasvepning när Woody Allen går ner för en trappa.

För att ytterligare lyfta fram Umeå Filmfestival har man instiftat en egen internationell tävlingsserie med ett kontantpris på 5000 euro och en exklusiv statyett skapad av Sara Tunheden.
Årets Filmpris motiverades med motiveringen.
"En emotionell och gripande film berättad i en kraftfull och visuell stil. Förstärkt av ett fantastiskt soundtrack har filmen lyckas på ett briljant sätt fånga stämningen av en gången sommar, försvunnen ungdom och det som komma skall."
Umeå Filmfestivals första Filmpris gick till Jesper Ganslandt och hans uppmärksammade debutfilm Farväl Falkenberg som inom kort har premiär på biograferna.