Det är inte bara en fråga om Kashmir, efter bombdåden i Bombay höjde omvärlden tonläget mot den bräckliga regeringen i Islamabad och den pyrande konflikten mellan Indien och Pakistan hettades återigen upp. Det höjda tonläget är ett dumdristigt politiskt vågspel med lokalbefolkningen som kanonmat eftersom Pakistan som stat närmast håller på att falla samman.

Regeringen har sedan länge (även om man naturligtvis förnekar det) förlorat kontrollen över landsbygden mot gränsen till Afghani-stan där stammar har ersatt statens roll som social ryggrad.

Terrordåden i Bombay var en tragedi med flera prologer, däribland de facto att saudiska oljepengar, statskorruption och planterad fanatism har format en ”tro” och en ”identitet” bland fattiga och övergivna i ett hörn av världen som förvandlats till en tickande bomb. Indien får med terrordåden anledning att höja rösten mot Pakistan, vilket inte sänder goda signaler till de områden som staten inte har något inflytande över, samhällsbitar både beväpnade och kontrollerade av utländska krigsherrar och oljemiljardärer. Indien och Pakistan är kärnvapenstater, och av den geopolitiska historien att döma långt mer irrationella än det i media ”skurkstats”-beskrivna Iran.

En sektor som särskilt drabbas av Pakistans tillstånd är skolväsendet, som helt lämnats vind för våg. Något som berett väg för privata finansiärer att starta skolor som lär ut dogmer som stämmer överens med deras egna världsbilder. En utveckling som cementerar klanernas misstro mot varandra. Majoriteten av de privatdrivna skolorna är muslimska och fyller en svårdefinierad motsatsroll: först och främst som de fattigas enda möjlighet – framför allt för flickor och kvinnor – till utbildning och väg till ett yrke, å andra sidan kan de visat sig ha skapat envägstänkande personer som uppmuntras ”försvara sin tro” mot alla hotbilder.

Utländska krafter måste bistå Pakistan med att bygga upp en fungerande social sektor, där barn kan växa upp utan att tvingas betala dyra skolavgifter eller avsäga sitt kritiska tänkande till förmån för privata investerares intressen.

Pakistan riskerar att trängas in i ett hörn byggt på svartvita politiska och massmediala analyser. Det lär underblåsa glappet mellan muslimer och hinduer i Kashmir och sänder inte heller det stöd som Pakistans ännu unga regering är farligt beroende av. Det första politiska oket efter Pervez Musharraf som måste bort är maktens instängdhet i presidentpalats och ljusskygga instanser.

Omvärlden måste välkomna Pakistan ut igen, annars kan inte ens det näst viktigaste steget mot en lösning av Kashmirfrågan tas, nämligen samtalet. Det viktigaste nu är att Indien drar tillbaka sina trupper från pakistanska Kashmir. Just nu inväntar många bara det första skottet.