Intensifierad etnisk rensning i Jerusalem
Israels projekt att söka få kontrollen över hela Jerusalem har pågått sedan konfliktens början, ibland sakta men säkert och ibland mer brutalt. De senaste veckorna har man kunnat se en offensiv från de israeliska myndigheternas sida med husvräkningar, husdemoleringar och konfiskering av palestinsk egendom i det palestinska östra Jerusalem. Det Israel gör kan inte benämnas på annat sätt än som etnisk rensning. Ett syfte är naturligtvis att justera gränserna inför kommande fredsförhandlingar. Nya bosättningar etableras och befintliga byggs ut, helt i strid med internationella lagar och alla tänkta överenskommelser. Och omvärlden tittar på, eller snarare bort.
Exemplen på hur Israel nu går hårt fram mot den palestinska befolkningen i östra Jerusalem är många. Förra lördagen vräktes familjen Al-Kurd från sitt hus i Sheik Jarrah efter att de i flera månader tillsammans med palestinska och internationella aktivister försökt att få beslutet upphävt. Familjen har ingenstans att ta vägen och bor nu i ett tält på en parkeringsplats tillsammans med aktivister. Israeliska bosättare har redan flyttat in i det som var deras hem. Härom dagen fick familjen ett brev från Jerusalems stad där de beordras att ta bort tältet som de bor i, samt att betala böter för att de som stadsfullmäktige absurt nog uttryckte det ”ockuperar allmän mark”. De skriver också att tältet kommer att konfiskeras om de inte lämnar området snarast. Familjen kommer att kämpa vidare för sina rättigheter och de har många som hjälper och stöttar dem, hittills utan resultat.
Grannarna till familjen Al-Kurd är alla oroliga nu och väntar på sin tur. Det sägs att 26 hus ska tömmas för att göra plats för den nya bosättningen. I dagarna har det varit sammandrabbningar mellan protesterande ungdomar och israelisk polis.
När jag var i Palestina i början av månaden träffade jag en annan familj i östra Jerusalem som väntade på att få sitt hus rivet, också för att ge plats åt militär och bosättare. Jag träffade två av de sex barnen och pappan i huset. Familjen var förtvivlade och kände sig maktlösa, vädjade om internationell hjälp, men var väl medvetna om att de vilken morgon som helst skulle kunna mötas av israeliska bulldozrar i sin trädgård. Barnen mådde otroligt dåligt och pappan hade inte orkat jobba sedan beslutet kom. För att ge barnen lugn och ro skulle de kunna tänka sig att flytta från sitt hus redan nu, trots att de vet att de har rätten på sin sida och trots att de älskar både huset och den lilla trädgården som de odlat sedan de flyttade in. Men även om de skulle vilja flytta därifrån så har de ingenstans att ta vägen.
Dagarna efter mitt möte med familjen revs fem hus i östra Jerusalem, i Shaufat, Silwan och i Beit Hanina. I Silwan ska 80 palestinska hus rivas för att ge plats åt en park intill en bosättning. Även i Ras El Amud på Olivberget har familjerna fått besked om rivningar av hus.
Det här är bara några nedslag i verkligheten, tyvärr finns det alltför många liknande historier att berätta. Sedan mötet i Annapolis i november förra året, då Israel förband sig att upphöra med expansionen och nybygget av bosättningar, har 94 hus rivits i östra Jerusalem och 235 på Västbanken.
Utan att det hamnar i statistiken över antalet dödade eller skadade i denna konflikt slår Israel tusentals människors liv och egendom i spillror. En av ockupationens många grymma och omänskliga sidor.
