Vem ska städa hos städerskan? | Fria.Nu

Synpunkten


Maud LIndström • Artist och fristående krönikör
Fria Tidningen

Vem ska städa hos städerskan?

Subventionen av hushållsnära tjänster blev inte den framgång för jämställdheten som regeringen hoppades på. Redan ett år efter dess införande visade det sig att de som utnyttjat den är mycket färre än man räknat med, och då främst höginkomsttagare som troligtvis hade haft råd att betala ett fullt pris.

Men idén om subventionering av hushållsnära tjänster har ändå inte övergetts som en av de viktigaste strategierna för att komma tillrätta med ojämställdheten i samhället. I en debattartikel i DN kräver TCO en dramatisk utvidgning av subventionen med så mycket som 80-90 procent, dock bara för heltidsarbetande föräldrar med barn. Kvinnans bundenhet till hemarbetet är ett generellt problem som hindrar henne från att ta sin rättmätiga plats i arbets-, närings-och samhällslivet, menar TCO:s utredare Ulrika Hagström och presschefen Kerstin Olsson, och eftersom det är när unga par bildar familj dessa mönster skapas skulle ett par timmars hemjälp i veckan, till ett pris som alla barnfamiljer har råd med, kunna undanröja dessa hinder. ”Kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn. Där behöver vi nu ta dessa nya grepp för att komma framåt med jämställdheten.” skriver artikelförfattarna.

Naturligtvis är kvinnors dubbelarbete och oavlönade arbete i hemmet ett stort jämställdhetsproblem; därom är Hagström, Olsson och jag överens. Men både problemanalysen och slutsatsen i TCO:s förslag visar med all önskvärd tydlighet att det inte är vems som helst problem som räknas som jämställdhetsproblem (det syns nämligen redan i faktarutan om vilka yrken TCO:s medlemmar har), och att det är en i sammanhanget märkligt osynlig grupp som skulle gynnas mest av en dylik jämställdhetsreform, nämligen män.

Jämställdhet fortsätter att vara en kvinnofråga, och det fortsätter att vara kvinnors ansvar att skapa en jämställd relation, trots att jämställdhet och feminism fått en sådan genomslagskraft på senare år. Och trots att mängder av forskning pekar på att den orättvisa arbetsfördelning vi ser i dag, både i hemmen och på arbetsmarknaden inte bara uppstått ur tomma intet, utan hänger ihop med exempelvis kvinnors lägre lön, sämre arbetsvillkor och sist men inte minst olika förväntningar på vad män respektive kvinnor ska vara och göra, och trots att hela 96 procent av svenska folket tycker att kvinnor och män bör ta lika mycket (eller menar de lite?) ansvar för hem och barn enligt TCO:s undersökning, är det anmärkningsvärt att medel-och överklassens kvinnor till varje pris försöker lösa ojämställdhetsproblematiken och få ihop det så fånigt kallade livspusslet, både hemma och på jobbet, utan att involvera män. Istället för att gå ihop med andra kvinnor och kräva rättvisa lösningar, som delad föräldraförsäkring och sex timmars arbetsdag, begär medelklassens kvinnor på fullt allvar att lågutbildade och lågavlönade kvinnor genom sina skattepengar först ska bekosta subventionerna, och sedan utföra jobbet hos familjer med två inkomster. Att den som ska utföra tjänsten eventuellt också är förälder och kanske inte har råd att betala de ungefärliga 600 kronorna kostnaden skulle bli efter skatteavdraget, är det ingen som tänker på.

Ingen plan tycks vara för långsökt för att män ska slippa vistas i hemmet. Hade det varit möjligt att dressera schimpanser till att sköta hushållsarbete hade man säkert hellre gjort det än att be sin gubbe. Men invandrare, unga, arbetslösa och kvinnor fungerar naturligtvis lika bra, precis som när det gäller andra former av lågstatusarbeten. Subventionen av hushållsnära tjänster framstår mer och mer som något som främst kommer att gagna yrkesarbetande män. Och om nu förslaget mot förmodan skulle gå igenom har jag en idé för hur det hela ska finansieras: införandet av mansskatt.

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Man vet ju hur killar är!

Jag hör gråt och skrik när jag stegar upp för trappan vid Frölunda Kulturhus, och när jag kommer över krönet ser jag en liten kille ilsket torka bort tårar och snor från ansiktet med baksidan av handen, och med ett tjut ge sig efter vad som ser ut att kunna vara hans storebrorsa. Den större killen skrattar, och har inga problem att värja sig från den lilles förtvivlade sparkar och slag. Ingen ingriper, inte jag heller. Man vet ju hur killar är, det är säkert inget allvarligt; det ser säkert värre ut än det är; det där löser de säkert på killars sätt med raka rör och öppna kort när upprördheten lagt sig, och imorgon har de glömt alltihop och är bästa kompisar igen.

© 2017 Fria.Nu