Portugals miljonarenor gapar tomma
Fotbolls-EM i Portugal var en fotbollsfest. Men när turneringen tog slut stod stora, nybyggda arenor kvar - och de blev snabbt ett problem. FRIA har besökt ett svårt bakrusigt fotbollsland.
Portugal satsade stort inför EM 2004. Totalt tio arenor, stod färdiga inför turneringen. Den totala prislappen för de nya arenorna slutade på 650 miljoner euro. För storklubbar som Porto, Benfica och Sporting Lissabon har de nya arenorna varit en positiv boost. På andra orter har efterspelet blivit det motsatta.
Aveiro, en timme söder om Porto, är en industri- och hamnstad med drygt 70.000 invånare. Inför EM stod här Estádio Municipal klar med plats för 30.000 åskådare. Arenan byggdes långt utanför stadens centrum då tanken var att en ny stadsdel så småningom skulle växa upp kring arenan.
Under EM spelades här endast två gruppspelsmatcher. Sedan flyttade stadens stolthet, Beira-Mar ut till den nya arenan. Kontrasterna för klubben blev enorma.
- Innan EM var Beira-Mar en familjeklubb som spelade i stadens centrum. Vi hade då en stadion som tog in drygt 10.000 och så helt plötsligt hade vi en arena med plats för 30.000. Vi flyttade ut från staden, bort från folket, bort från allting, säger Pedro Coelho, klubbdirektör hos Beira-Mar.
Estádio Municipal ägs och drivs av den lokala förvaltningen i Aveiro och de hade förhoppningar om att flytten skulle hjälpa klubben.
- I Portugal är kopplingen mellan fotboll och den lokala förvaltningen väldigt stark och allt handlar om att ha ett lag i den högsta serien. När vi flyttade blev vi inte bara lovade ett stort ekonomiskt stöd från den lokala förvaltningen, utan även att arenan skulle bli första steget i utvecklingen av ett nytt sportcenter, säger Coelho.
Men knappt hade flyttkartongerna packats upp innan problemen började hopa sig över klubben.
- Efter några månader upphörde plötsligt det ekonomiska stödet från den lokala förvaltningen, och samma säsong åkte vi ur högsta serien, säger Coelho.
Sedan dess har klubben kämpat för sin överlevnad. Förra säsongen slutade Beira-Mar sexa i näst högsta serien och hade då ett publiksnitt på 1.200.
- Anledningen till att vi överlever är framförallt på grund av att klubbens styrelsemedlemmar pumpar in sina egna pengar i klubben, säger Coelho.
Estádio Municipal är idag knappt fem år gammal men överallt har färgen börjat flagna. På matchdagar öppnas enbart ett fåtal sektioner av arenan och på pressläktaren med plats för 500 sitter det idag som mest 20 journalister.
- Förhoppningarna att Beira-Mar skulle växa var orealistisk. Enbart en gång har arenan varit utsåld efter EM och då höll 90% av åskådarna på bortalaget, säger Coelho.
- Problemet med arenan var att den byggdes enbart med EM slutspelet i åtanke, inte för framtiden. Det fanns inga som helst tankar på livet efter EM och området runtkomkring ser fortfarande ut som en öken, trots alla planer, säger Coelho.
Hos Portugals fotbollsförbund är man väl medvetna om problemen.
- Det är avgörande att arenan ska användas varje dag för att investeringen ska vara lyckosam, säger Angelo Brou.
- Dessutom går det inte bara att plantera en stadion någonstans. Den måste också vara tillgänglig för folk och i det fallet är arenan i Aveiro det värsta exemplet, säger Brou.
Av de tio arenorna som användes under EM 2004 äger endast Porto, Benfica, Sporting Lissabon och Boavista själva sina arenor. De resterande sex ägs av de respektive lokala förvaltningarna.
Estádio Municipal i Aveiro är idag långt ifrån den enda arenan med problem. Leiria som förra säsongen åkte ned från högsta serien hade då ett publiksnitt på 2100 på en arena med kapacitet för 30.000. Hos Boavista och i Coimbra stod drygt fyra av fem stolar tomma under deras hemmamatcher i fjol, och på EM-arenan i Algarve har man inte ens ett lag i de två högsta serierna.
För Beira-Mar går livet vidare.
- Vår gamla stadion står fortfarande kvar i centrum och vi kan faktiskt gå tillbaka. Men först kommer vi sätta mer press på den lokala förvaltningen och se om vi någonsin kommer att få det vi en gång blev lovade. Vi funderar nu på att ta ärendet till domstol, avslutar Coelho.