Demokrati kan inte påtvingas utifrån
Den 20 mars var det fem år sedan den USA-ledda ”de villigas koalition” gick in i Irak för att störta Saddam Hussein och införa frihet, demokrati och fritt företagande. Formellt sett upphörde ockupationen i juni 2004, men även om det numera finns en folkvald irakisk regering är det högst tveksamt om det går att säga att Irak är ett fritt och demokratiskt land. Däremot har storföretag från USA kunnat tjäna grova pengar.
Kort efter attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 gick Dick Cheney, USA:s vicepresident, tillsammans med vice försvarsminister Paul Wolfowitz ut och förespråkade ett omedelbart anfall mot Irak – trots att någon koppling mellan Husseins Baathparti och Usama bin Ladins al-Qaida inte kunnat påvisas och troligen aldrig funnits. Med argumentet att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen kunde anfallet slutligen inledas. Men sådana vapen har det inte funnits spår av sedan det första Gulfkriget.
Paul Wolfowitz har varit en viktig representant för den så kallade neokonservatismen (inte att förväxla med ”nykonservatism”). En annan är Robert Kagan, grundare av tankesmedjan Project for the New American Century, PNAC, och utrikespolitisk rådgivare till presidentkandidaten John McCain. Liksom Richard Perle, som sagt att USA står inför ett totalt krig där diplomati bara lägger hinder i vägen för seger.
Vad är det för fel på neokonservatism? Är demokrati och mänskliga rättigheter västerländska påfund som människor i Kina, arabvärlden eller Afrika inte är intresserade av? De neokonservativas grundtanke är tvärtom – och mycket riktigt – att de är varje människas födelserätt. De anser att denna födelserätt står över folkrätten och är skäl nog att störta diktaturer på ett sådant sätt som USA gjorde i Irak.
Dessa frågeställningar uppstod inte med invasionen av Irak, eller ens med Kalla krigets slut. När Spanien, som relativt ung stat i början av 1500-talet, började kolonisera den så kallade Nya världen hördes liknande argument som i dag för att legitimera militarismen. Spanjorerna var förpliktade enligt den gudomliga och naturliga rätten att förhindra det lidande som vållas det stora antal oskyldiga människor som i den Nya världen varje år offras till ”de falska gudarna”. Det spanska styret skulle främja kristendomens spridning och utrota barbariska sedvänjor som bryter mot universella normer.
Kolonialismens främste kritiker under denna tid hette Bartolomé de Las Casas. Han var biskop i Chiapas, dagens Mexiko, och bevittnade folkmordet på plats. 1550 mötte han förespråkarnas främste intellektuelle, Juan Ginés de Sepúlveda, i en debatt i staden Valladolid. Argumenten framförda av Las Casas håller än i dag. Om spanjorernas (eller västmakternas) anklagelser mot människorättsför- brytarna är riktiga, riskerar inte deras sätt att agera göra mer skada än nytta? Las Casas insisterade på principen om minsta möjliga skada. Han ansåg också att det var meningslöst att sprida kristendomen (i dag: demokrati) med våld, att omvändelse måste komma inifrån och av fri vilja. Tvångsmedel i detta sammanhang motverkar sitt syfte.
Ofta talas det om demokrati i ganska snäv mening: allmänna val med deltagande av flera partier. Jag vill vidga den definitionen. Då omfattar termen bland annat att majoriteten av befolkningen utövar faktisk kontroll över beslutsfattandet i statens styrande institutioner och att en öppen politisk debatt ses som en varaktig, nödvändig och legitim del av samhällslivet. Att de neokonservativa har fel och Las Casas har rätt framstår som ganska självklart. Demokrati kan inte påtvingas utifrån, ens med en styrka av så ofantliga proportioner som USA:s krigsmakt. Demokrati måste växa fram inifrån.
