Inte i morgon heller | Fria.Nu

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Inte i morgon heller

Vi satt på bussen en kväll, mina äldsta pojkar och jag, vi hade handlat lite. Pojkarna läste. Den ene Aftonbladet, den andre manga.

- Haven blir varmare, sa den ene.

- Vad bra, sa den andre.

Båda hade rätt. Den ene talade om klimatförändringar, den andre talade om att bada.

Jag gillar Day after tomorrow. Alla de bästa katastroffilmerna bygger på samma idé, en fantastisk idé: den om simultan död. Ett och samma slut för alla. Den informationen bör man inte delge sina barn. Tycker inte man bör intellektualisera döden för mycket inför barnen. Vet inte hur mycket man bör intellektualisera överhuvudtaget, det är en balansgång som förälder.

En av de smartaste människor jag känner sa en gång att han har så kontroversiella åsikter att han helst inte vill dryfta dem. Det låter ju konstigt. Någonstans ska man ju stå för sina åsikter och med det implicerar man ju att dessa måste saluföras vid varje givet tillfälle, gärna andra med. Tillfällen alltså. Det är lite så, lite macho, lite aggressivt. Man är emot borgarna och deras politik och så är det inget mer med det. Säger man. Spottar snus och kör för fort till sommarstugan och industrisemestern. Det är ju en schablon, givetvis, men ändå.

Ta exempelvis Bruce Willis i Armageddon, han är precis en sån där typ. Schablonmässigt tjurig, stark och (i sina egna ögon) kontroversiell. Han är din pappa eller i alla fall någon av alla dessa arbetarklassmän i din närhet. Förutom att han räddar världen då.

Men somliga åsikter, somliga intellektuella slutsatser, gör man bäst i att hålla för sig själv. För alla är inte beredda, alla bör inte utsättas för avvikande åsikter rörande exempelvis livets okränkbarhet. För det krävs en förmåga att skilja på idé och praktik, som barn eller pappa Bruce inte har. Och är man inte villig att framstå som fascist eller psykopat, eller känner sig stark nog att utveckla dessa resonemang hela tiden, gör man klokt i att hålla sin käft nu och då. Man få lov att kompromissa. Föräldrar som säger sig välkomna döden vill ingen ha. Man måste vara oärlig och stanna innan det intellektuella resonemanget når sin logiska konklusion. Det är ju för sin egen skull med. Man är del i ett samhälle, ett demokratiskt, och man är ett flockdjur och man vill vara med dem man älskar, man vill göra dem glada och trygga, inte förvirrade. Man vill inte sitta själv och svära i sommarstugan. Man vill inte dö ensam. Men för att kunna se sig i spegeln behöver man ventiler mitt i alla kompromisser.

Det är därför jag älskar katastroffilmer. Mot slutet av Deep Impact, när nyhetsankaret och hennes pappa står och tittar ut över havet och vågen kommer. Det är något av det finaste jag sett. Så mycket i livet handlar om döden. Man blir tokig om man tänker på det. De som gör de här filmerna kapitaliserar på vår dödsskräck, försöker ge oss dåligt samvete för att vi slängt batterier i skogen för många gånger. Jag tillhör nog inte den tänkta målgruppen för jag tycker det är tvärtom. Jag tycker att inget inger hopp som de här filmerna. Och utvecklar jag detta blir det till en kontroversiell åsikt som jag håller för mig själv, för allas bästa. Döden skrämmer mig inte. Ensamheten däremot. Och fysisk smärta och sorg. Oron, den allmängiltiga oron, äter upp mig.

Jag talar om min egen rädsla, visst, men också om det verkligen är så mycket att vara rädd om, den här planeten och livet på den. Om tjugo år behöver vi ett jordklot till för att få plats med allt vi producerar. Vad ska man säga om det? Vad bra, som sonen sa? Eller så är det som med nyhetstorka och sommaren, alltsammans. Allt är farligt men inget är riktigt sant. Golfströmmen fortsatte att, ja, strömma. Bussen körde vidare som om inget hänt, och det hade ju inte det heller. Vi badade när vi kom hem, det var iskallt i havet och en av dem kan inte simma så bra. Oron tar aldrig slut.

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu