Välkomna till Östtyskland! | Fria.Nu
Birger Schlaug

Synpunkten


Birger Schlaug
Fria.Nu

Välkomna till Östtyskland!

Vi står inte bara på tröskeln till ett övervakningssamhälle värdigt en av kommunismens mest vedervärdiga stater, vi har tagit steget in i hallen. Och välkomnas att slå oss ner i vardagsrummets skönaste soffa. Till skillnad från i gamla Östtyskland kan vi njuta av Coca Cola och Ricky Lake.

Den som inte har något att dölja behöver inte heller känna sig orolig. Låt oss njuta av det övervakade samhället och förlita oss på att terrorister är dumma nog att inte skicka brev med posten.

Låt oss också erkänna: bin Laden har vunnit slaget om demokratin. Värre än raserade skyskrapor är raserad demokrati.

För mig har alltid övervakningssamhället varit något av det mest kränkande man kan tänka sig. Det gick så långt att jag 1990, som språkrör för De gröna, brände folkbokföringsblanketterna i braskaminen. Kvällspressen var på plats, förstås. Jag fick Statens onda öga på mig. Och har nu sluppit bli landshövding…

Alltså: En borgerlig regering, som pläderar för personval, vägrar acceptera enskilda ledamöters övertygelse. En borgerlig regering som pläderar för personligt ansvar, hävdar nu att personligt ansvar är att följa sin ledare.

Som om vi inte haft nog i världen med folk som följer sina ledare.

Det kan ju tyckas märkligt att den som hojtat mest – Fredrik Federley – kunde lägga sig så platt. Men det ska sägas: Det ska fan vara ung och grön – i bemärkelsen oerfaren – i riksdagen. Partiernas strateger regisserar de flesta skådespel mycket hårt, och sätter ramar för det godtagbara. Federley hade inget val, om hans liv skulle bli drägligt i den grupp han framlever sitt riksdagsliv.

Alla partier har partipiska i de frågor som partiledningarna uppfattar som avgörande. Jag tillhörde dem som röstade mest emot partilinjen även när jag var språkrör – jag gjorde inget nummer av det, journalisterna var för lata för att upptäcka det och det var i frågor där mitt röstande inte påverkade utgången. Jag uppmuntrade också andra att agera så.

Men, i sant hycklande anda, påverkade jag trilskande ledamöter att rösta rätt när det var av avgörande betydelse för en omröstning i riksdagen. Bara så ni vet var ni har mig.

En sådan fråga där påtryckningarna var stora var när mp tillsammans med borgarna drev igenom att företagare med färre än tio anställda skulle få skydda två av dessa, innan turordningsregeln började gälla. Det hängde på att alla i mp-gruppen höll ihop. Till mitt försvar kan sägas att förslaget var helt i linje med partiprogrammet – vilket knappast kan sägas gälla FRA för liberaler och centerpartister…

Det kan ske märkliga saker när ett partibeslut växer fram: Ett parti har en liten och en stor förhandlingsgrupp. I den lilla gruppen, som förhandlar direkt med till exempel regeringen, ingår tre ledamöter, varv två anser att man skall stödja den kompromiss man förhandlat fram efter många hårda timmar.

Den tredje röstar nej, men är grupplojal. Tillsammans går de tre, som alla försvarar sin grupps beslut, till den stora förhandlingsgruppen. Där finns det sju ledamöter, inklusive de tre från den lilla gruppen. Det räcker med att en av de övriga stöder förslaget så blir det 4-3.

De sju individerna, varav bara tre stöder förslaget, går till riksdagsgruppen och försvarar gemensamt sin grupps beslut. Det räcker med att ytterligare två stycken i riksdagsgruppen, som består av 17 ledamöter, stöder förslaget.

Riksdagsgruppen har därmed tagit ett förslag som bara fem ledamöter egentligen stöder.

Hur kan det gå till så här? Jo, i varje grupp vet man att om man bjuder på något denna gång, så blir man bjuden på något nästa gång. Jag har sett det på nära håll, om nu någon undrar…

Låt oss njuta av det övervakade samhället och förlita oss på att terrorister är dumma nog att inte skicka brev med posten.

Fakta: 

<h2>Birger Schlaug är debattör och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu