Länge levde de stolta och mångfärgade hönorna sina fria pickande liv. Några i över åtta år. Kycklingar föddes. En natt smög räven in och tog ungtuppen av daga.
För dryga fem år sedan anlände så de tre fritagna hönorna. Flyga kunde de inte. Fjädrarna var få. De kunde inte ens gå. Knappa två år var de, men redan på väg mot ättestupan eftersom äggproduktionen stagnerat.

För mig blev det hot om häleriåtal och helsida i aftonpressen. Medan de äntligen befriade hönorna oväntat snabbt lärde sig att sprättande kalasa på frön, maskar och mördarsniglar. Genernas kraft var tack och lov starkare och större än ungdomsårens mikroskopiska burar. Snart var de vita nykomlingarna bokstavligt talat fullfjädrade.

Men nu är det slut. Mina hönor dömdes till döden av den rädsla som den här gången heter fågelinfluensa. De dömdes att vara inomhus. De dömdes att inte längre ha pickande umgängesrätt med turkduvorna, den pepparkornsögda rödhaken samt de allt sällsyntare gul/grå-sparvarna. De mördades i vår omänskliga jakt på konkurrerande kostnadsfördelar. En jakt som på en mansålder förkortat gödkycklingens liv, från 61 dygn till kostnadseffektiva 35.
De mördades eftersom produktionskapitalismen blundar för immunförsvar, djurrätt, mångfald, grundläggande ekologiska sammanhang och rudimentär omtanke.
Jag avlivade mina hönor en lördagskväll när de slagit sig till ro på sittpinnen. De är begravda i hönsgårdens djupa mylla tillsammans med släkt och vänner.