Gör verklighet av 'en person en röst'
Grupper som förvägras rösträtt, inflytande och likabehandling brukar kallas förtryckta eller diskriminerade. Men ungdomar under 18 kallas istället barn. I dag blir politikerna äldre och lyssnar allt mindre på ungdomar, särskilt dem som ändå inte får rösta. Inte ens de mest barnvänliga partierna prioriterar att synas bland andra ungdomar än dem som går tredje året på gymnasiet. Det här skapar ett politiskt utanförskap, de människor som är intressanta för politikerna och de som inte är det.
För att tvinga politikerna att lyfta upp ungdomars frågor finns det olika förslag, bland annat det om sänkt rösträttsålder som Rädda Barnens ungdomsförbund valt som profilfråga inför valrörelsen. När man diskuterar en sänkning av rösträttsåldern har man ofta argumenten på sin sida. Det går inte att säga att 16-åringar skulle vara mindre lämpade än 18-åringar att välja parti. En 16-åring och en 18-åring går båda (generellt sett) på gymnasiet och har ansetts vuxna nog att välja utbildning. De är straffmyndiga. Flera demokratiforskare har föreslagit sänkningen som en effektiv åtgärd för samhället och för ungas engagemang. Försöken i Tyskland gick bra, och valdeltagandet var högt.
Det enda motståndarna kan säga är 'man måste dra gränsen någonstans och det är konsekvent med en myndighetsålder'. Och de har rätt. Med en rösträttsålder måste man dra gränsen någonstans. Och vad kommer hända om vi skulle lyckas få till en sänkning till 16? Då kommer nästa diskussion - varför stanna där? Vad gör en 15-åring mindre lämpad än en 16-åring? Vi kommer aldrig att hitta den gyllene åldern som skiljer ovetande barn från mogna vuxna. Det finns 12-åringar med långt gångna politiska tankar, och det finns 30-åringar som man önskar aldrig fått rösträtt. Så vad finns det för andra system?
Antingen kan man ha ett system där man får kvittera ut sin rösträtt och där göra något slags test för att visa att man är beredd att ta ansvaret och har förmågan att väga olika alternativ mot varandra. Eller så gör vi demokratins mantra 'en person en röst' till verklighet och slopar rösträttsåldern helt. Varje person som föds får en röst, som de får börja använda när de känner sig redo att göra det. Det finns modeller i organisationer där familjer som är medlemmar har lika många röster som familjemedlemmar. Och det finns en viss logik i det.
Om jag lever med en partner och tre barn i ett samhälle som ska folkomrösta om huruvida en motorväg eller ett badhus ska byggas, så tycker jag att min familj på fem personer borde få mer uppmärksamhet än de två bensintokiga makarna Jonsson. Men i och med systemet med röst-rättsåldern så väger våra röster lika tungt.
Att ge barn rösträtt eller införa utkvittering för rösträtten kan låta som halvgalna förslag och kommer inte att få politisk majoritet på evigheter. Det är framtidsfrågor. Men tänk efter hur ett förslag om en rösträttsålder skulle tas emot i ett samhälle där man använder en helt annan metod. Halvgalna förslag som kvinnlig rösträtt och rösträtt för svarta har setts som helt orimliga av västvärlden för inte så länge sedan.
