Själlös gospel från BRMC
När ett band lämnar ett storskivbolag för att släppa skivor på ett indiebolag får det mig att tro att bandet tidigare har hållits stramt och nu vill få utlopp för sin kreativitet. I många fall är det ju tvärtom; indieband, som har varit intressanta, sugs upp av jättarna och stöps i tråkstandardmallen och tappar all lyskraft.
Musik
Album: Howl
Artist: Black Rebel Motorcycle Club
Bolag: Play it again sam/Border
I det här fallet är det amerikanska Black Rebel Motorcycle Club som lämnar Virgin och släpper sin tredje platta, Howl, på lilla Play It Again Sam. När deras debut kom 2001 anklagades bandet för att kopiera Jesus And Mary Chain, både ljud- och utseendemässigt. Med överdistade gitarrer, släpig rock"n"roll-sång och svartburriga frisyrer påminde de mycket om sina brittiska föregångare, men de lyckades ändå presentera ett skapligt album, som dock inte höll riktigt hela vägen. Inför Howl sades det att bandet hade sadlat om, lagt distpedalerna på hyllan och nu närmat sig rötterna inom nordamerikansk musik.
Och det är mer avskalat än tidigare; det är lite blues och gospel om vartannat och borta är de gitarrmattor som tidigare dominerade ljudbilden. Och omedelbart försvinner också det som var bra med BRMC. Kvar blir ett band som trampar vatten och istället för att komma med något nytt, försöker de göra musik som har gjorts så mycket bättre av andra.
Jag kommer att tänka på det amerikanska uttrycket wiggers, vita (ofta medelålders) män som har anammat den svarta hiphopkulturen och över allt annat önskar att de hade mörk hy. I BRMC: s fall skulle bandet kanske inte vilja se ut på något annat vis, men om de musikaliskt skulle ha haft en gnutta av 'riktig' gospel i sig skulle den här skivan kanske varit värd lite uppmärksamhet.
