Märkliga toner strömmar ut genom det öppna fönstret som för att visa mig vägen. Jag stretar uppför backen i den dallrande hettan för att få träffa alla deltagare i livekonstkollektivet Melo. Tidigare har jag träffat dansarna men ska nu få träffa resten av gruppen och se lokalen där de repeterar och så småningom ska ha föreställningar.

Scenen tillhör Moderna dansteatern som ligger lite undanskymd bakom Östasiatiska museet på Skeppsholmen. Det är ett luftigt, vackert rum med stora fönster som vetter åt två väderstreck. Österut glittrar vattnet, båtar glider förbi och Galärparken skymtar i bakgrunden.

Fönstren kan sättas för eller släppa in ljus beroende på om rummet ska användas fiktivt som en traditionell teaterscen eller som en del av verkligheten. Lokalen passar utmärkt eftersom Melo bland annat vill utforska konceptet livescenografi.

Melo (uttalas som engelskans mellow) är ett nybildat scenkollektiv med dansen som utgångspunkt. De vill utforska möjligheterna inom livemusik och livescenografi och skapa levande visuell konst.

Scenografin kan till exempel ha föränderliga beståndsdelar med små subtila detaljer som ändrar sig, lite is som smälter eller stora explosioner. Det är fortfarande outforskat och inget är ännu bestämt.

- Det är i alla fall inget som går att pausa när man vill gå och skita, säger Anders Jacobson, den mest pratglade av dansarna.

Gruppen består av fyra dansare, tre musiker, två ljussättare som även spelar trombon, två scenografer och en formgivare. Tolv personer sammanlagt. Sju av dem är på plats när jag kommer. Trombonisten provar att spela hängande i en trapets från taket, några dansare tar svepande steg över golvet och de andra musikerna jammar stillsamt.

De två kvinnliga dansarna Sara Svensson och Melina Mastrotanasi drog igång gruppen och började plocka ihop människor. De har tidigare jobbat ihop med Anders Jacobson och dansaren Josef Palm i olika konstellationer men aldrig alla fyra samtidigt.

Gemensamt är att de har gått på Kungliga Svenska balettskolans moderna linje och frilansat med mängder av framstående kompanier. De andra deltagarna har de mött i olika projekt, bland annat inom Riksteatern.

Alla har erfarenhet av att vara medskapande och de finner en stolthet i att få sätta ihop en hel produktion själva.

- Det är en lyx att få välja vilka man ska jobba med och när man har en koreograf är det ju den som får ta både smällarna och hyllningarna, säger Melina Mastrotanasi.

Förställningens namn, This power is called imagination, är ett citat från filosofen Edmund Burke. De använder det som en inspirationskälla för sitt arbete och menar att det är bra att ha en titel att utgå från. De har även gett varandra i uppdrag att se vissa filmer och fundera kring en mängd ord. Ord som beröring, verklighetsflykt, fantasi, mörker - ljus, blind, bild, poesi, magi, blod, kött och glitter.

- Vi vill inte ha någon dassig vardagsrealism utan det ska vara antingen himmel eller helvete, säger Anders Jacobson.

Någon inflikar lite sansat att de utgår från ett gammalt sätt att se på konst som något magiskt och överjordiskt.

Genom Moderna dansteaterns nya projekt Torped har Melo fått bli residensgrupp. Gruppen blir utsatt för 'torpeder', ett par unga människor som ska hitta nya målgrupper för dans. Exakt hur torpedernas arbete ska gå till är ännu inte klart.

Att vara residensgrupp innebär att få komma in som huskoreograf och både få repetera och ha föreställning på en scen som normalt bara har gästspel.

Förutom föreställningar får allmänheten komma på öppna repetitioner och delta i processen genom samtal.

Torpedprojektet innebär också att olika referensgrupper får följa arbetet med föreställningen och komma med förslag. Eftersom Melo är ett kollektiv har de ingen ledare eller koreograf, allting jobbas fram gemensamt och referensgrupperna kan komma in som bollplank. En grupp består av professionella konstnärer där det ingår en koreograf, en annan består av yngre människor med vilken bakgrund som helst.

Både referensgrupparbetet och det kollektiva arbetet kommer att innebära mycket jämkande, men de poängterar att det är Melo som slutligen bestämmer över det konstnärliga.

Att jobba kollektivt kan resultera i spännande saker men kan också vara ett slitgöra.

- Det gäller att lära sig vad man vill som konstnär. Att inte kompromissa bara för att slippa såra någon. Att kliva ur kompisskapet och vara professionell, säger Josef Palm.

De känner varandra väl, men när samtalet flyter in på genus och politik märker jag att det finns en del gnuggande kvar innan de blir sammansvetsade. Olika viljor som förmedlas på olika sätt, skenbar styrka mot mer lågmäld.

- Vi är som en spretande amöba med en gemensam kärna, säger Anders Jacobson. Det kan hända att det ger en spretig föreställning, men det gillar jag.