Vi fick tonfisksallad, Loka och papper med siffror. Siffrornas innebörd var att kullarna med yngre skolbarn minskar, många väljer bort vissa skolor och det är dyrt när de står halvtomma. I en skola skulle det bli helt tomt inom några år. Rektorn har nämligen inte tagit in någon ny förskoleklass till hösten. Den skolan måste vi därför lägga ner, stod det.

Det vi skulle diskutera hade en rektor alltså redan avgjort. Så vad gör vi här? undrade jag. Men nämndens ordförande och en av tjänstemännen bedyrade i mun på varandra att inget beslut var fattat och att vi gemensamt skulle hitta lösningar. De kom in på tanken att inom några år lägga ner ett par skolor till, för att fylla den stora X-skolan, som har svårt att få elever. Vi (två miljöpartister) tyckte inte att det lät vettigt. De skolor som man vill lägga ner är populära. Varför ska man flytta eleverna till den minst populära skolan? Vi hade andra förslag än nedläggning - men om man nu måste lägga ner en skola, tyckte vi att det borde vara X-skolan.

Men av någon anledning ville ingen diskutera den saken. Hela våren pratade vi skollokaler i majoritetsgruppen (s, v och mp). Vi fick höra svepskäl, som att X-skolans personal skulle ta illa upp - till skillnad från andra skolors personal, då? Vi fick höra sakfrågan glidas förbi med genomskinliga personangrepp. Men inga verkliga argument.

I slutet av maj hade vi åter möte med förvaltningsledningen. Efteråt skulle vi träffa en grupp föräldrar, och då skulle vi vara överens. Mötet var upplagt så, att bara de som ställde upp på förvaltningens/(s) linje skulle komma till tals (Ja, är det förvaltningens eller socialdemokraternas? Jag vet inte!). I början var det ett formellt möte med talarlista. Men när vi som ifrågasatte räckte upp handen övergick det till att vara en fri diskussion, där de med 'rätt' åsikt hela tiden behöll bollen. När vi andra ändå försökte få en syl i vädret, blev vi åthutade för att vi inte väntade på vår tur. Nu var det talarlista som gällde igen, men ordföranden vände bara blicken mot dem vars medhåll hon var säker på.

När föräldrarna skulle komma, hade ingenting nytt sagts, men nu hade vi... hm, gemensamt nått fram till en lösning: skolan som kommer att stå tom om några år ska läggas ner. Jag stannade inte och träffade föräldrarna, utan gick hem och lagade middag. Dels var jag trött på spektaklet, dels var jag villrådig. Skulle jag tiga och skämmas? Säga vad jag tyckte? Jo, men det var en rörig historia. Dessutom behövde jag fundera, eftersom jag skulle sätta partikamrater i knipa.

Så kan makt korrumpera - till och med så lite makt. Vi måste ha vetat allihop att vi inte hade en 'förutsättningslös diskussion' där vi 'gemensamt nådde fram till en lösning'. Men alla spelade med, lojala mot politiken, inte mot verkligheten. Vad gör man? Hoppar av? Tanken finns där, men det löser ingenting. Man får väl skriva en krönika.