Undra på att det blir kris i partipolitiken
"Oj, vi ligger back! Bort med fritidsgården och parkleken! Lägg ner en skola, fort! Mera back - vi får fuska mer med LSS och skippa de gamlas promenader. Så där ja, nu blev det lite plus, då öppnar vi en lokal för hemlösa och har en pampig invigning... Men hoppsan, det behövs personal och sånt är dyrt! Lägg ner lokalen, sälj tvättmaskinen, dumpa de hemlösa!'
Är det kris i demokratin nu igen? Sist tappade partierna medlemmar, färre röstade och nu är det politiker som hoppar av. Jag är just i färd med att hoppa av mitt eget politiska uppdrag, och jämför min analys med medias. Dagens samhälle skriver om fritidspolitiker som hoppar av: frågorna är för svåra, politiken tar för lång tid. En statsvetare föreslår fler heltidspolitiker, men tvekar för att de kan komma för långt ifrån verkligheten.
Frågorna är nog inte för svåra. Däremot tar politiken en massa tid som den inte får ta just nu. Ofta är det möte den enda dagen i veckan som jag hinner träffa min äldste son ordentligt. Timmarna före mötet borde jag skriva och tänka, tänka och skriva och diskutera med partikollegan, och sen gå iväg.
När jag kommer hem och ska prata, fika, spela spel och planera med barnen, då är jag inte 100 procent närvarande ändå. Jag är upprörd och förbannad och skäms för mycket som sker i nämnden. Och just det är droppen. Tiden kunde möjligen kompenseras, men inte känslan av att aldrig vara där man är. Inte känslan av att sällan kunna stå för det man gör, att medverka i en stor svindel där man blir minst lika blåst själv.
I våras föreslog tjänstemännen att gamla människor som har hemtjänst inte skulle få hjälp att komma ut på promenad längre. Alla i majoriteten tyckte att det var fel, och vi skrev att man borde undersöka om de får komma ut tillräckligt mycket i stället. Detta klubbades odramatiskt igenom, men ett par dagar senare sa någon att det i praktiken innebar indragna promenader i alla fall. Sen dementerades det, men jag kan fortfarande inte svära på att det inte är sant. Liknande saker har hänt förr.
Nästa år ska vår stadsdelsnämnd 'spara' 80 miljoner. Spara? Nej, vi ska ta 80 miljoner kronor från människor som behöver dem. Förra året gällde det 30-40 miljoner, nya siffror hela tiden, ibland bättre men oftast sämre. Vi räknade och våndades, parti-kollegan och jag, för vi vet rätt väl vilka liv vi skär i. Ett par månader senare fick vi höra att nämnden gick plus och hade varit så duktig i budgetarbetet. Lite senare var det minus igen.
Det är ingen seriös politik: Oj, vi ligger back! Bort med fritidsgården och parkleken! Lägg ner en skola, fort! Mera back - vi får fuska mer med LSS och skippa de gamlas promenader. Så där ja, nu blev det lite plus, då öppnar vi en lokal för hemlösa och har en pampig invigning... Men hoppsan, det behövs personal och sånt är dyrt! Lägg ner lokalen, sälj tvättmaskinen, dumpa de hemlösa!
Jag tror att det är det som är krisen i demokratin. Enligt lagen ska budgeten gå ihop varje år, och ängsligt samvetsgrant genomför man nödåtgärder som kommer att förvärra läget inom ett par år. Ingen marknadsföring i hela världen kan göra det attraktivt att offra fritiden på sånt. Och ingen vettig väljare i hela världen kan känna igen resultatet i allt tjusigt som sägs före valen.
Är det en naturlag att kortsiktiga, nyckfulla siffror ska styra allt? Inte vet jag precis hur lagen borde ändras, men jag tror att det behöver göras. Dessutom borde man kunna ha ett politiskt uppdrag utan att det äter upp hela livet. Låt fyra personer dela på varje uppdrag: ett år var inom samma mandatperiod - med lön. På deras vanliga jobb kan långtidsarbetslösa vikariera. Sim salabim hinner man engagera sig utan att det blir slentrian, och då vill nog fler vara med.