I över 20 år har bandmedlemmarna delat liv med ett monster. Deras relationer till varandra har trasslat in sig i besten Metallica som växt sig stark på ilska, rädsla och alkohol.

"När man står framför rädslan gäller det att gå in i den, för där finns något genialiskt. Kanske ett genombrott" säger den terapeut som anställts för att rädda bandet från att splittras. Det är det som är filmens tema. Hur man går på djupet och når sig själv och varandra bakom den hårdrockiga ytan.

Varje Metallicafan har här chansen att lära känna sina idoler mycket bättre, och alla andra får ett tillfälle att lära sig något om hur människor fungerar. Filmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky har fått en unik chans att under tre år följa världens mest framgångsrika heavy metal-band. Det började som en vanlig skivsäljarfilm, men någonstans på vägen - när inspelningen av albumet St. Anger drog ut på tiden - blev filmen snarare en del av terapin. Varje unken vrå skulle genomlysas. Trummisen Lars Ulrich träffar sin metal-pappa tillsammans med terapeuten och får framför kameran ur sig saker han aldrig vågat säga. Och sångaren James Hetfield inser att han är alkoholist och lägger in sig på behandlingshem.

Men trots att filmens ambition är att krypa under bandmedlemmarnas tatuerade hy finns det områden som lämnas relativt oberörda. Ett av dem är pengar. Lars Ulrich samlar på konst värd miljontals dollar, den nye basisten får en miljon dollar i välkomstgåva, bandmedlemmarna äger tillsammans mellan 500 och 600 guitarrer. Ändå särskådas inte den lycka och ångest som förmögenheten måste bära med sig. Varför stämde Lars Ulrich fildelningssajten Napster där fans kunde kopiera Metallicas musik? Frågan ställs bara i förbifarten och besvaras aldrig. Kanske beror det på att även filmskaparna gör stora pengar och att terapeuten själv alltså tjänar 40 000 dollar i månaden.