Nuttall är värd vår uppmärksamhet | Fria.Nu
Göteborgs Fria

Nuttall är värd vår uppmärksamhet

Katharina Nuttall har norsk mor och engelsk far, är uppvuxen i båda länderna, men bor sedan drygt tio år tillbaka i Stockholm. Nu debuterar hon som soloartist efter att tidigare ha släppt ett album med duon Sidewalker. Det finns det anledning att vara mycket tacksam för. Albumet som Nuttall själv producerat på ett förnämligt vis är nämligen ovanligt spännande.

Kompositionerna, arrangemangen och inte minst Katharina Nuttalls röst gör det sådant. Rösten är djup och mycket uttrycksfull.
Hon kan låta arg och undergångsprofetisk, rädd och tröstande. Ibland är det nästan svårt att avgöra om det är en kvinna eller man som sjunger. Ibland är det hur tydligt som helst - som i den enda låten som väcker danslust med rejält upptempo och bleckblås där Nuttall glatt sjunger Shake it babe med en lätt ironisk biklang. Eller i skivans enda cover, av New Orders Blue Monday, som Nuttall gör i en José Gonzales-artad, avskalad, akustisk version med banjo, piano och melotron. Liksom i hennes egen, likaledes akustiska men stråkfyllda, Dry the tears, där sången är skör och snäll.

Annars är det gott om ljud. Från keyboards, orglar, pianon, gitarrer, klockspel... och programmeringar. En fyllig och angenäm ljudbild. Men så, plötsligt, Tom Waits-lik - komprimerad med monokänsla och till en början utan svävande klanger, men lika angenäm - i sjunde spåret In my house.
Eftersom det här är något så ovanligt som en skiva som är riktigt bra rätt igenom är det svårt att lyfta fram några särskilda spår. Men jag tycker nog att valet av andrasingel, Place of hope, är klokare än det första, Staring at the sun. Även om jag själv kanske hade satsat på titelspåret eller avslutande A beautiful day. Let me come är en annan favorit.
Nuttalls musik är så egensinnig att det också är svårt att likna den vid någonting annat. Hon säger själv att hon är inspirerad av The Smiths, Radiohead och Depeche Mode. Jag tycker själv att känslan i de mest suggestiva delarna av skivan påminner om den man ofta får av Lisa Germano.
Hur som helst låter det hela mer spännande - och inte minst bättre - än såväl Jenny Wilson som Anna Ternheim och Frida Hyvönen, så jag hoppas att Katharina Nuttall blir den kvinnliga artist det kommer att talas om här i landet i år. Det är hon värd.
Lasse Franck
kultur@goteborgsfria.nu

Fakta: 

This is how I feel

Artist: Katharina Nuttall
Bolag: Frances/V2

Annons

Rekommenderade artiklar

Vikingatiden var varken rasistisk eller patriarkal

Enligt den senaste forskningen var vikingar mycket mer än starka krigiska män. Nu ska forskarna studera vikingafenomenet på djupet med hjälp av reenactmentgrupper och 50 miljoner kronor från Vetenskapsrådet.

Landets Fria

© 2018 Fria.Nu