När SFT möter Michael Albert på hans föreläsningsturné i Sverige har han precis anlänt till Uppsala från Malmö. Han visar sig vara precis så som man föreställer sig en amerikansk vänsterteoretiker: grått spretigt hår, en beigegrön bomullströja och mjukisbyxor som hänger ledigt från kroppen. Och en mun som går snabbare än marknadsekonomins börssvängningar. Vad är då parecon? Albert svarar gärna.
– Den är ett alternativ till kapitalismen. Med det menar jag att den inte bara står för en annan synpunkt eller uttrycker andra värden, utan att den faktiskt är en institutionell modell som visar hur man kan styra en ekonomi med helt andra effekter än kapitalismens. Istället för att ha ett rat race – en ekonomi där de flesta människor lider och ett fåtal har det bra, och där man inte har kontroll över sitt ekonomiska liv, så har man ett annat system som producerar solidaritet, genererar mångfald, ger folk kontroll över sina liv och över beslut i proportion till hur mycket de påverkas av dem. Det sker bland annat genom arbetar- och konsumentråd där människor kan ta beslut i överensstämmelse med egna preferenser.
Alberts teori, som han har arbetat fram tillsammans med kollegan Robert Hahnel, har av allt att döma flera beröringspunkter med idéerna och tankegångarna bakom kommunism och socialism. Men det vill Albert inte höra talas om.
– Parecon är inte bara ett alternativ till kapitalism, utan även till det som gick under namnet socialism. Det var, i mina ögon, antingen centralplanerat eller marknadsbaserat – centralplanerat i Sovjet, marknadsbaserat i forna Jugoslavien. Där rådde en koordinationism, det vill säga en ekonomi som inte är ett klasslöst samhälle, utan en ekonomi där den koordinerande klassen som monopoliserar makten över arbetet dominerar. Vad parecon gör är att den eliminerar skillnaderna i arbetsfördelningen mellan människor och därmed klasserna.

Är det möjligt att gå från kapitalism till parecon stegvis, eller krävs det en snabbare revolution?
– I en mening finns det bara ett svar: hur ska man annars göra än att gå steg för steg? Det måste finnas en process som inkluderar olika steg som kan gå snabbare eller långsammare. Och historiskt sett har det fungerat på båda sätt. Men det behövs en revolution, en revolution måste ju inte vara snabb utan den ändrar institutionerna från grunden oavsett hastighet. Kommer det att innebära en kamp? Javisst.

Förändringen av människors medvetande ser Michael Albert som det viktigaste steget mot ett genombrott för parecon. Hittills har den förändringen gått ganska långsamt. Den första boken på ämnet skrev han och Hahnel 1991, men både Albert och parecon är relativt okända för den bredare publiken. Utöver att skriva böcker (det har blivit ett tiotal) har Albert även startat tidningen Z Magazine (1987) och hemsidan Z Net, där en mängd artiklar, intervjuer och introduktioner till olika ämnen om social förändring finns samlade. Där hittar man också en hel del material om Latinamerika, en världsdel som när den kommer på tal får Michael Alberts redan energiska ögon att helt förlora fattningen. I Venezuela gror nämligen ett frö som han tycker sig känna igen.
– Jag säger inte att Venezuela är en parecon, men det finns många saker som är överensstämmande. När de nu handlar med Bolivia använder de inte marknadspriser, utan de förhandlar och ger Bolivia ett bättre pris för att de är fattigare där. Det är också en väg mot parecon i en annan mening, det att på en internationell arena uppträda bättre, mot deltagande planering.

Så du ser Latinamerika som det område som ligger närmast din vision?
– Just nu gör det det, absolut! Det är det mest hoppingivande området, det pågår många intressanta saker där. I Venezuela talar de till exempel om att ha olika lokala församlingar – så många som 50 000 – som ska vara arenor för politisk diskussion, debatt och beslutstagande.

Men Hugo Chávez har en del auktoritära drag.
– Chávez är president och har mycket makt, och är faktiskt drivande i den här frågan. Det är en ganska märklig situation. Mycket konstig. Han är den dominerande aktören i samhället. Inte för att han är auktoritär i den mening som du kanske menar. Den venezuelanska staten använder inte tvångsmakt för att få folk dit den vill

Vad säger du om lagen som flyttade makt från parlamentet till presidenten att skapa sina egna lagar?
– Det var inte en jättebra sak. Teoretiskt sett. Teoretiskt är det sunt att vara orolig. Men motiveringarna för det var det var inte för att tvinga på befolkningen sin vilja och sina åsikter utan för att slippa byråkratiska besvärligheter. Men det var ett misstag, enligt mig. Det kan feltolkas, och det hela skulle kunna ta en felaktig riktning.

Resonemangen som Albert stödjer sin teori på handlar till stor del om vad som är rätt och fel i ett samhälle, en diskussion som han tror i princip alla har inom sig.
– De flesta har en generell förståelse för värdena inom parecon, men du måste dra den ur dem. Är ett samhälle bättre om folk bryr sig om varandra, eller om de trampar på varandra? Vem skulle svara det senare? Men du undrar nog när jag kom till den punkt då jag inte bara såg de här sakerna som bra, utan som möjliga, trovärdiga och värda att kämpa för. Det finns en skillnad där. Du känner de sakerna automatiskt som ung och sedan kallas du naiv och dum och det är meningen att du ska växa upp. Sedan blir du bombarderad i evighet med budskap om att bra killar kommer sist, att du kommer att förlora om du har kvar den attityden – vilket är sant, i viss mening. I det här systemet kommer du att förlora med de värderingarna. Det krävs erfarenheter som gör att man får självförtroende och som gör en arg över orättvisor. Det hände mig när jag var student under tidigt 60-tal.

Kan Michael Albert själv inspirera dagens studenter och få dem att inse vad han tycker är rätt? När han senare på kvällen talar inför dem i Uppsala, är en av de första frågorna han får vad en student bör göra när han/hon kommer till USA för att diskutera förändringar. Alberts svar kommer snabbt:
– Han bör sätta sig på flyget igen, lämna USA och åka till Caracas!