De verk som ställs ut är i huvudsak från de senaste tio åren: ett trettiotal större installationer och bilder i skilda media samt en samling filmer av performances från 1960- och 1970-talen.

Som alltid i Yoko Onos konst finns arvet från hennes formativa år som Fluxuskonstnär fortfarande närvarande. I dessa nya verk blandas lekfullhet och mild provokation med politiskt allvar i ofta mycket enkla utföranden, där åskådarmedverkan och eftertanke ständigt står i fokus.

Vad som än i dag genomsyrar hennes verk och person är hoppfullhet, förtröstan och optimism - en inställning som tycks vara närmast orubblig trots närmare fem decennier av konstskapande. I stark kontrast till dagens utbredda cynism säger hon i stället att vi går mot ljusare tider, och att konsten är vår enda räddare. Alla människor påverkar allting hela tiden, och därför måste vi tillsammans försöka behålla vår tilltro till världen och våra medmänniskor.

Trots att så här grundläggande sanningar kan tyckas banala, finns samtidigt en befriande och nästan magisk styrka hos dem. Stundvis förefaller hon onekligen ha mer guru än urban konstnär över sina verk och uttalanden, som till exempel i den vackra påminnelsen om att motsatsen till visdom inte är dumhet, utan förvirring eller att motsatsen till kärlek inte är hat, utan rädsla.

På samma sätt som vi behöver minnas kärlek, fred och gemenskap, behöver vi påminnas om Yoko Ono och hennes konst. Det är bra att vi med den här utställningen får möjlighet att göra det. Själv säger hon att Kulturhuset var attraktivt som utställningslokal eftersom det ligger i stans mitt, och eftersom det är en central samlingsplats för människor. Så med åskådarmedverkan som tema har hon alltså kommit till helt rätt plats, och man önskar att många tar möjligheten att möta hennes konst.

Anders Nilsson Karlin

[email protected]