Romaner med en historisk klangbotten kan lätt få något stelt och tillrättalagt över sig, men Woodrell lyckas skildra människorna bakom skeendena som just människor. Känslosamma, irrationella, omöjliga att nagla fast med några enkla karaktäriseringar.
Den kända världen utspelar sig i Virginia under tiden före inbördeskriget. I likhet med Woodrell skriver Edward P Jones en berättelse med en väldokumenterad historisk fond i bakgrunden – den amerikanska söderns fall. De två författarna har också det gemensamt att de inte försöker mata läsaren med färdiga sanningar.

Jones roman kretsar kring Henry Townsend som växer upp som slav på William Robbins plantage. Henrys far och mor köper sig fria när Henry är barn. Flera år senare, när de till slut lyckas friköpa även Henry, har han utvecklat en nära vänskap med sin ägare. Uppmuntrad av William blir Henry Townsend snart själv slavägare, en svart som äger andra svarta. Henry vill bli en bättre slavpatron än någon vit man varit före honom. Men han formas ganska snart av sin omgivning, av förväntningar, av den inkrökta värld som 1800-talets Virginia utgör. Han blir någon som ger slavarna mat så att de klarar sig men inte mycket mer, som behandlar dem hyggligt men ser till att de vet sin plats. Som utdelar fysiska straff när slavar sätter sig upp mot honom i ett trots som i den värld som skildras nästan är ett trots mot Gud.
Romanen har tilldelats Pulitzerpriset och hyllats av en enig kritikerkår. Man kan bli lite trött på den sortens kanonisering av en bok innan den knappt kommit ut ur pressarna. Men när man läser Jones prosa glömmer man snart bort förhandsbruset.
Den kända världen inleds med att Henry Townsend dör. Sedan skildras ett stort antal människor som levt på hans plantage eller har relationer till människorna på gården. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden, och som läsare ges man en mängd fragment som man sedan själv får ta ställning till och foga samman till en helhet.
Det är känsligt att skriva om slaveri och rasism. Det är vanligt att känsliga ämnen ger upphov till texter som är lite stela och sedelärande. Jones prosa är dock fri från tendentiösa drag. Som alla goda berättare utgår han från karaktärerna och de dramer som uppstår när människors liv korsas.
När jag läser en bok brukar jag alltid fråga mig vad texten försöker säga mig och sedan lyssna noga efter om texten lyckas övertyga mig om att det den påstår är sant. Om inte i verkliga livet så åtminstone mellan bokens pärmar.

Den kända världen säger framför allt att människor är mångfasetterade och att hjärtat inte bryr sig om hudfärg. En svart man kan låta prygla sina svarta slavar, lika väl som att en svart man kan slåss mot nordstatare i Missouris berg. En vit slavägare som behandlar vissa av sina slavar som djur kan ändå älska en svart kvinna så mycket att han tror sig vara nära att förlora förståndet.
Ja, jag tror på vad Den kända världen säger.