Den så kallade Reepalu-utredning föreslår en begränsning av vinsterna till 7 procent inom skola och äldreomsorg. Samt en ordning som inte tillåter dotterbolag, som utan ansvar för verksamheten, kan föra ut vinst till skatteparadis.

Detta rimmar väl med de opinionsundersökningar som visar att drygt 60 procent av befolkningen är emot vinster i välfärdsföretagen. Men varför undantas vården från Reepalus förslag?

Sedan 1990-talet har svenska sjukvårdspolitiker haft som idé, att

hälso- och sjukvården ska styras av marknadsekonomiska principer och

när NPM (New Public Management) tog över kontrollen fokuserade man på tillgänglighet och valfrihet. Patienterna blev kunder som fritt kunde välja. Efterfrågan ersatte behoven.

De åtgärder som vidtogs i Vårdvalsreformen 2007 ökade förvisso tillgängligheten, men förutsättningarna för kontinuitet minskade. Den ökade tillgängligheten har ofta gått hand i hand med sämre kvalitet i fråga om kompetens, hur länge du får träffa doktorn och vilken hjälp du hinner få. Vårdkrävande patienter missgynnas medan patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status gynnas.

Riksrevisionen konstaterade i en rapport från 2014 att patienter med kroniska sjukdomar eller andra skäl till återkommande behov av vård behöver ha ”sin specialistläkare” utan avbrott.

Dessa läkare måste ha god kunskap och kompetens så att de kan hjälpa till med de flesta problem och annars remittera till annan specialist. Medan tusentals nya läkarbesök rapporterats i region Skåne under en tvåårsperiod är det cirka 1 700 allvarligt sjuka som inte sökt eller fått någon vård överhuvudtaget.

Orsakerna är att beslutsfattare inte avsatt de resurser som krävs. Eller för att systemet, som skall erbjuda åtgärden, inte är effektivt eller dåligt organiserat. Det duger inte med professionella men medicinskt oerfarna chefer, som inte har erfarenhet av primärvård.

Kan det vara så att landstingen vid prioritering tillämpat kostnadseffektivitetsprincipen före behovs- och solidaritetsprincipen och att primärvården aldrig fått tillräckliga resurser för att kunna genomföra sitt uppdrag på ett adekvat sätt?

I den socialdemokratiska välfärdsmodellen står samhället för en utbyggd generell välfärd. Samhället garanterar att alla utan några som helst undantag har rätt till trygghet “från vaggan till graven”, vilket innebär att familjen, kyrkan och frivilliga organisationer inte behöver stå för den ekonomiska delen av välfärden.

Uppdelningen i nivåer i välfärden kom med införandet av beställare, utförare och brukare. De privata alternativen som nu erbjuds är skräddarsydda för att passa i en viss grupp av ”brukare” med rikliga resurser att utnyttja välfärdstjänsterna till egen vård.

Andra, mindre resursrika, lämnas åt den offentliga vården, som därför överhopas med problem.

Lösningen är att varje vårdcentral får ett övergripande hälsoansvar för befolkningen i sitt närområde. Endast så kan de verkligt sjuka få den hjälp de behöver. Vårdcentralerna måste också tilldelas de ekonomiska och personalmässiga resurser som detta innebär. På sikt krävs omorganisation och ett nytt ledningssystem vid vårdcentralerna.

Vårdcentralen ska vara en lokal offentlighet och gemenskap. Symboliserande solidaritet, hjälpsamhet och hänsyn. Medkänsla, vänlighet och värme människor emellan. Exklusiva tjänsteföretag kan inte bära upp den rollen.

Detta innebär inte att privata företag, kooperativa och ideella organisationer inte behövs i vården. De måste bara fogas in i det behandlings-panorama som innebär en övergripande planering och att övervinster och skatteflykt stoppas.

Upprepade undersökningar, som Inspektionen för vård- och omsorg gjort, visar att många privata vårdhem kan drivas med väl så empatiska och vårdande insatser som de offentliga.