När jag får tag i serietecknaren Bitte Andersson förbereder hon releasefesten för I slutet av Regnbågen på Folkoperan.

– Min bok handlar ju om hbt-seniorer, och jag har fått hjälp av seniorer som gett mig feedback. Vissa av dem ska uppträda ikväll.

I arbetet med boken gick Bitte Andersson på träffar med Gay-seniorerna och Golden Ladies. För även om själva berättelsen är fiktiv ville hon gärna få inspiration från verkliga livsöden. Flera av seniorerna ställde upp på intervjuer.

– Folk har berättat fritt om sina liv i samtalen. Vissa har levt mer eller mindre i garderoben, de har haft hemliga förhållanden, men ändå varit öppenhjärtiga mot mig, säger Bitte Andersson.

Något som slog henne var att det fanns stora likheter mellan berättelserna, oavsett vilken del av världen personerna kom ifrån.

– Jag har kunnat byta en historia som utspelat sig i Södertälje med en som utspelar sig i Pakistan. Det finns individuell variation, men samtidigt gemensamma nämnare internationellt.

I slutet av regnbågen handlar om 76-åriga Marja, som mer eller mindre mot sin vilja flyttar till ett seniorboende för hbt-personer när hennes lägenhet blir rökskadad. Marja har levt i garderoben hela livet, och det är med viss chock hon för första gången kommer i kontakt med hbt-communityt.

Bitte Andersson fick inspiration till boken när hon jobbade inom hemtjänsten, men också från den feministiska bokhandeln Hallongrottan, som hon drev under fyra år.

– Det var många hbt-seniorer där som berättade om sina liv, och det var så otroligt dramatiska och fantastiska berättelser. Det kändes bara hemskt att det här kanske inte dokumenteras. Minoriteter och marginaliserade grupper blir ofta utskrivna ur historieskrivningen, så jag ville ge ett bidrag till hbt-historien. Och samtidigt ge en allmänmänsklig skildring av hur det är att återvända till livet efter en depression, vilket Marja gör i boken.

Din bok är ganska humoristisk, var det viktigt för dig att skriva en positiv bok i ämnet?

– Det humoristiska har jag nog inte haft så bra kontroll på, när jag gör något som blir roligt är det inte alltid avsiktligt. Men jag vill att den ska kännas tilltalande för en äldre publik. Jag ville inte att den skulle bli en klagosång över äldrevården, utan den är mer en romantisk komedi, eller en såpa. Tanken är att underhålla och att berätta om allmänmänskliga upplevelser från ett queert perspektiv.

Vilka vänder sig boken till?

– Jag vill gärna ha äldre läsare, men de kanske inte är så vana vid serier. Men det är en äldre publik jag har haft i åtanke och jag hoppas att de ska gilla det, sedan får alla andra komma på köpet.

Du har gjort många olika saker i livet, vad ser du dig som?

– Jag vill helst rita serier, det är min dröm att kunna hålla på med det. Men sedan skulle jag också vilja jobba mer som illustratör.

Just nu är Bitte Andersson gästlärare i illustration på Konstfack, samtidigt som hon går runt med nya men ännu vaga bokidéer. Jag frågar henne om hon inte vill jobba mer med film, med tanke på att hon har regisserat Dyke Hard, som bland annat visades på Stockholms filmfestival 2014.

– Jag är inte så bra på det, säger hon och brister i skratt. Och att göra lågbudgetfilm innebar att jag dränerade alla resurser i mitt umgängesliv, och det kan jag inte gör igen. Skulle jag göra en film till skulle jag behöva en budget. Det är bättre med serieböcker, där behöver man nästan ingen budget alls.