Performativt vaccin mot rasism | Fria.Nu
  • Vi måste stå upp mot rasism oavsett om det sker i vardagen eller om NMR är i farten, skriver Kalle Karlsson.
Fria Tidningen

Performativt vaccin mot rasism

Ett samhälle som inte gör skillnad på personer baserat på deras hudfärg måste vara ett mål vi alltid strävar emot, inte som bara gör sig påmint när NMR marscherar, skriver Kalle Karlsson.

För några veckor sedan hade en samling män med inte helt genomtänkta idéer om alla människors lika värde, bestämt sig för att demonstrera i Göteborg. Ni har alla förmodligen redan god insikt i såväl för- som efterspel till detta spektakel. Låt oss därför bara konstatera att dessa herrar inte lyckades vandra särskilt långt, samt att deras försök samlade enormt många fler motdemonstranter. Det är givetvis väldigt glädjande att så många ville manifestera mot detta tankemonster till idé – nazismen.

Samtidigt vill jag här lyfta en händelse som inträffade kort efteråt och som inte resulterade i vare sig några rubriker, avståndstaganden eller alternativa sätt att organisera sig. Varför? Gissningsvis för att det var ett vardagligt rasistiskt fenomen som drabbade en ung person i samhällets periferi. Två dagar efter Nordiska Motståndsrörelsens försök till marsch var jag delaktig i ett arrangemang på Göteborgsoperan. Ungdomar från nästan alla delar av staden fick där möjligheten att uppträda på invigningen av Framtidsveckan.

Deltagarna var i åldrarna 14 – 18, av blandade kön/icke-binära och kom från Torslanda, Majorna, Lundby, Mark, Frölunda, Tynnered, Biskopsgården och Bergsjön. Några av dem har kritvitt skinn och svenneefternamn, andra har föräldrar som har flytt hit och är mer bruna i hudtonen. De är alla fulla av hormoner, beslutsångest och kommunikativa utvecklingsområden. Med andra ord, precis så fantastiska som bara ungdomar kan vara. Arrangemanget var på många sätt väldigt lyckat, förutom den lilla detaljen att en av ungdomarna blev stoppad och visiterad av polisen alldeles utanför operan. Detta skedde under en kort rökpaus. Gissa nu lite vilt utifrån ovanstående information. Är det tjejen med sverigefödda föräldrar, från någon av de tre förstnämnda stadsdelarna - eller killen med utlandsfödda föräldrar från de sistnämnda som blir haffad?

Ni vet redan svaret eller hur?

Jag har full förståelse för att det är enorm skillnad mellan Fria Tiders närvaro på Bokmässan, samt Nordiska Motståndsrörelsens vilja att demonstrera utanför den och ett enskilt ingripande av polis. Det senare fenomenet drabbar en enskild individ, medan det förstnämnda engagerar oss i massor och skapar en känsla av att det är nu det verkligen gäller. Och visst gäller det. Tyvärr bara inte på samma sätt för alla av oss. Ungdomarna som var med om upplevelsen utanför operan, var väldigt snabba med att diagnosticera vad som hände.

-Det är rasism. Fan mannen, fattar du?

Samtidigt var de varken särskilt förvånade eller skärrade. De blev förbannade. Men det som inträffade var också skåpmat. Gissningsvis för att det finns en vana av att bli behandlad som andra klassens medborgare. Deras närvaro utanför operan kodas av ordningsmakten, inte primärt som att de är en del av ett kulturarrangemang, utan snarare som en potentiellt brottslig handling.

Det här är verkligen inte skrivet med syfte att nedvärdera alla motdemonstranters kreativa insatser den 30/9, snarare tvärtom. Hade jag själv varit i Göteborg den dagen, hade jag också varit på plats. Däremot tror jag att det finns en risk med att tänka att uppdraget är uppfyllt, att ”de goda vann” och att vi nu kan luta oss lugnt tillbaka. För många i det här samhället är inte NMR det som främst ger rasismen ett ansikte. Det kan istället vara de statliga institutionerna och deras tjänsteutövande, som upprätthålls av lydiga men garanterat icke-nazistiska tjänstepersoner.

Jag tror att det går att göra två saker samtidigt. Det finns absolut poänger med att på konstruktiva sätt visa att nazister inte hör hemma på våra gator, men det måste kombineras med att vara performativ i vardagen. Framför allt av oss som inte drabbas av den vardagliga, strukturella rasismen. Målet måste vara en värld där vi inte längre ens tänker tanken att någon är på ”fel” plats enkom på grund av dennes hudfärg. Det kanske är en utopisk vision, men min starka tro är att kulturen kan vara en av grundpelarna i det samhällsbygget. I det kulturella utövandet kan vi mötas, inspireras och glädjas tillsammans – oavsett plats, socioekonomisk bakgrund, hudfärg, sexualitet und so weiter. Så låt oss ta det där kulturella vaccinet så ofta som bara möjligt. För när vi gör det, skapar vi förändring i nuet och bygger den inkluderande och hållbar tillsammansstruktur som alla vinner på.

På köpet lär vi ha förbannat kul.

Annons

Rekommenderade artiklar

Årets bästa kultur

Vad gjorde 2017 till ett bra kulturår? Landets Fria listar sina favoriter bland musik, böcker och filmer.

Landets Fria

© 2018 Fria.Nu