Klockan närmar sig 17 denna lördagsafton och middagsklockan ringer med jämna slag. I dag är det Linus Lindgrens matdag. Han har ansvarat för inhandling, matlagning och dukning. Nu väntar en stor kastrull med tomatsoppa. Till det bröd, smör och ost. Folk börjar droppa in i det kombinerade mat- och tv-rummet.

– Åh, vad gott det ser ut Linus! säger Carina Engström och slår sig ner.

Hon jobbar som förskolelärare och bor på Sämjan sedan två år. Tidigare bodde hon ensam i en lägenhet, men hade länge varit nyfiken på kollektivlivet. Drivkraften var att bo med andra med liknande värderingar. Dessutom, menar hon, blir en mindre sårbar när en bor många tillsammans. Men när hon berättade för sin omgivning att hon bestämt sig för säga upp lägenheten och flytta till ett kollektiv, möttes hon av skepsis.

– Det är ett ställningstagande i sig självt att välja att bo i kollektiv, konstaterar hon medan hon fyller sin tallrik med soppa.

I dag bor det fyra barn och tio vuxna i kollektivet. Alla är ensamstående, utom ett par. Det stora huset är från slutet av 1800-talet med stor trädgård. Det ligger i en gammal villastadsdel i Växjö. Huset rymmer tre tvårumslägenheter, åtta rum och en fullt utrustad tvårumslägenhet som hyrs ut separat och ingår i kollektivet. Gemensamhetsutrymmena består av kök, tv-erum, matrum, badrum, toalett, bastu och trädgård. Under de 51 år som Sämjan funnits har cirka 300 personer bott här från 34 olika länder. Siffrorna har Ingemar Haraldsson, 85 år, full koll på. Det var han som startade kollektivet 1976.

– Det låg i tiden då. Jag ville skapa ett kollektiv med tydlig värdegrund. Sedan dess har vi levt enligt den här, säger Ingemar Haraldsson. Han menar att det är viktigt att kollektivet inte bara erbjuder ett boende, utan också en livsstil.

– För att bo och trivas här behöver man ha ett kollektivistiskt tänkande och viljan att tillhöra ett vi. Vår ambition är att vara ett slags familj, fast med balans. Alla är ju i olika faser i livet, säger Ingemar Haraldsson om storfamiljen som i dag består av personer mellan 2 och 85 år.

För att bo på Sämjan måste en dela värdegrunden. Den handlar om solidaritet, tolerans och hållbarhet. De vegetariska middagarna, som äts gemensamt, består av ekologiska och fair trade-varor. I övrigt får en äta vad en vill och göra sin egna inköp. Middagarna ordnas enligt ett rullande schema. Ungefär tre middagar per månad behöver en laga mat. Alla har egna ansvarsområden, till exempel att städa toaletter eller klippa gräsmatta. Fördelarna är många, tycker Maria Danielsson, 58 år. Hon är en av flera återvändare till Sämjan, hon bodde här i åtta år och är nu tillbaka sedan tre år.

– Människor träffas oftast i ordnade aktiviteter. Därefter går man hem till sin ensamma låda. Det är den svenska modellen. Jag vill dela mitt vardagsliv med andra människor, säger hon medan hon brer en smörgås och sedan skickar smöret vidare.

Men att samsas med andra människor från olika bakgrunder är inte alltid enkelt. Periodvis har kollektivet haft infekterade konflikter. Ofta har det handlat om olika uppfattningar kring hur ansvarsområdena sköts. Stormöten en gång i veckan är ett sätt att nå konsensus.

– Det kan vara skitjobbigt att bo så här. Man irriterar sig på varandra och det går inte att älska alla. Men samtidigt är det väldigt utvecklande. Man lär sig att bli tolerant och accepterande. Det är viktiga egenskaper, särskilt i dag, konstaterar Carina Engström.

Nyast i familjen är Fredrik Peterson, 38 år. Han är ensamstående med dottern Hestor, 2 år. Beslutet att bo i kollektiv handlar för honom om att bryta social isolering med dottern och att skapa ekonomiska förutsättningar för ett bättre liv.

– Här har Hestor många vuxna omkring sig, inte bara mig. Rädslan är väl att hon ska knyta an till andra som sedan väljer att flytta. Jag menar, ett kollektiv är föränderligt. Människor kommer och går, även om ambitionen är att vi bara ska ta emot folk som har för avsikt att bo här länge.

Kostnaden för att bo på Sämjan beror på storleken på det rum eller den lägenhet man hyr. Mellan 2 500 och 5 500 kronor i månaden kostar det, och då ingår värme, vatten, internet, dagstidning samt middagar.

– Genom att dela på tillgångar, resurser och arbete går det att spara mycket tid och pengar, säger Magnus Christiansson, 48 år, som jobbar som fotograf. Här finns det tid att tänka, läsa, spela musik och umgås, tillägger han.

Men kollektivlivet är långt ifrån norm. Det blir ibland uppenbart när någon av de boende ska fylla i blanketter för att exempelvis söka bostadsbidrag eller liknande. Svarsalternativen för boende är begränsade till ensamstående, sambo eller gift.

– Men om jag är sambo med tio andra personer, var ska jag då kryssa för? Det blir så tydligt då att samhället inte är uppbyggt på något annat sätt än normen, säger Mikaela Hjertqvist, 28 år. Hon bor på Sämjan med pojkvännen Marcus Schlagerlind sedan tre år tillbaka. Nu väntar paret barn.

– Nu har vi ännu större anledning att bo kvar här. Många famnar är bättre än bara två.

Soppan börjar ta slut och någon sätter på kaffe. Det är lördagskväll och alla har olika planer. En del går in till sig. Andra dröjer sig kvar i tv-rummet för att umgås. Ytterligare någon ska ge sig ut i folkvimlet på stan. Oavsett vad, kommer alla att sammanstråla vid middagsbordet även kvällen därpå. Och kvällen efter det.

– Jag har läst att var fjärde svensk dör ensam. Är inte det ganska sorgligt? Men det måste inte vara så, säger Maria Danielsson.