I veckan var det premiär för Folkoperans nya pjäs Förklädd gud. För att göra reklam för pjäsen lät Folkoperan Liliana från Rumänien och nio andra EU-migranter frysa i tolv timmar och hålla upp en tiggarskylt, men med ett annat budskap än vanligt. Den som händelsevis råkade läsa på skylten kunde få gratis biljetter till föreställningen.

Syftet var förstås att uppmärksamma EU-migranternas situation och synliggöra de osynliggjorda. Experimentet ”lyckades” också. Folk gick förbi och det tog hela tolv timmar innan någon läste på en av skyltarna och som belöning fick ”kvittera ut” två fribiljetter.

Folkoperan producerade också en kortfilm som marknadsföring där Liliana berättar om sin situation och sin förhoppning att bli sedd. Filmen avslutas med närbilder av personerna och budskapet att Folkoperan nu ger oss en ”en andra chans” att se ”dem”.

Frågan är vilket som är viktigast. Att göra reklam för pjäsen eller att påverka opinionen? Det ligger förstås i betraktarens öga. Där Folkoperan framhåller marknadsföringens inkluderande och synliggörande sida ser jag snarare en etisk problematik.

Tiggarna skulle ju ha stått där och frusit ändå, är ett motargument. Är det så självklart? Liliana kanske skulle ha valt att gå på en kurs i svenska på Cyklopen istället.

Men genom att filma händelsen kan vi uppmärksamma deras situation! Och dessutom får de betalt.

Malmö konsthall gick ett steg längre i tveksam exploatering när man lät Luca och Marcela bli en del i performancegruppen Institutets verk The alien within 2015. Under två veckor fick de två stå i ett rum och beskådas av besökarna. I den moderna konstens anda upprättades också två regler: tiggarna fick inte prata eller ta emot några pengar. Även de fick betalt för sitt arbete.

Men tiggeriet försvinner inte för att man filmar det eller betalar någon för att utföra uppgiften. Och hur många av de 8 000 som sett Folkoperans klipp på youtube blev samhällsförändrare efteråt?

Bortsett från betalningen påminner experimenten om gamla tiders exotisering. I dag åtföljs den dock alltid av ett förment ”gott” syfte.

Men det är tvivelaktigt att exploatera maktlösa människor i konstnärliga och sociala syften. Går det ens att göra på ett ”schysst” sätt?

Som vi alla redan vet behandlar vi människor olika beroende på ursprung, klass och social status. Vi behöver inte konstnärer eller reklammakare som förklarar det. Allas lika värde lärs ut på förskolan.

Vi lever bara inte som vi lär.

EU-migranter medverkar också i själva föreställningen på Folkoperan. Jag har inte sett den, men kritikerna är översvallande positiva. Man har skapat ett ”möte med tiggarna”, skriver Gunilla Brodrej i Expressen. Människorna bakom tiggarskylten synliggörs, tycker Kulturnytt.

Det är inte föreställningen i sig jag vänder mig mot. Utan tillvägagångssättet att skapa buzz kring den.

Folkoperans sociala experiment är oetiskt också därför att ökad publiktillströmning självklart är en önskad bieffekt. Annars skulle man exempelvis inte behöva bry sig om att skicka ut ett pressmeddelande om saken.

Av ekonomiska skäl kan Folkoperans nya projektanställda heller aldrig tacka nej, trots att det innebär viss exploatering. Det fria valet finns inte för alla.