Hon bryter sig loss från mellanrummet | Fria.Nu
  • ­ Vi försöker förstå livet genom att placera folk i fack, men egentligen är människor mycket mer komplexa, säger Sohie Vukovic.
  • Shapeshifters hade premiär på Göteborg Film Festival i förra veckan.
Fria Tidningen

Hon bryter sig loss från mellanrummet

Hon är född i ett land som inte längre finns och har vuxit upp i tre olika världsdelar. Sophie Vukovics sökande efter en tillhörighet bortom nationella gränser resulterade i den essäistiska dokumentärfilmen Shapeshifters.

Det är en lättad Sophie Vuković som slår sig ner i hotellobbyn på Avenyn i Göteborg dagen efter premiären. Efter två och ett halvt års intensivt arbete når hennes långfilmsdebut nu äntligen publik. Första visningen är slutsåld.

– Jag var supernervös innan, men den fick ett jättefint mottagande så nu känns det bra.

Genom gamla hemvideoklipp, närgångna intervjuer med hennes föräldrar och iscensatta gestaltningar av vänskapsrelationer skapas ett intimt porträtt av en ung kvinna som tampas med stora frågor om identitet och tillhörighet. Berättarrösten växlar mellan svenska, engelska och serbokroatiska. Dikt och verklighet blandas friskt.

– Filmen rör sig hela tiden mellan upplevda erfarenheter och fiktion. Vad som verkligen har hänt eller inte är inte så intressant, tycker jag. Det är känslan, av att befinna sig i ett mellanrum som är det viktiga.

Sophie Vuković föddes år 1989 i Zagreb i dåvarande Jugoslavien. Fyra månader senare flyttade familjen till Australien, där hennes pappa hade fått jobb på Ericsson, ett jobb som tog familjen till Kina när Sophie var strax fyllda sju. Tre år senare gick flyttlasset igen, den här gången till Sverige, där hon sedan blivit kvar – bortsett från några års universitetsstudier i Skottland.

– När man träffar en ny person är ofta en av de första frågorna ”var kommer du ifrån?”. Jag har alltid haft svårt att svara på den frågan, säger Sophie och fortsätter:

– För mig är nationell identitet inte så viktigt, det är bara en konstruktion. Men hos många finns det ett stort behov av att förstå vilket kön en människa är, vad de har för nationalitet, etnicitet, klass, och så vidare. Vi försöker förstå livet genom att placera folk i fack, men egentligen är människor mycket mer komplexa och går inte att kategorisera.

Sophie Vuković menar att det finns en dubbelhet i dagens samhälle.

– Även om det är allmänt accepterat att ha flera kulturer i sig och att ha bott på olika platser så lever vi i en värld som är fast i nationella och kulturella identiteter. Jag ville gå in i detta och försöka gestalta spänningen mellan en levd verklighet och de gamla rigida strukturerna.

I en nyckelscen berättar huvudkaraktären om hur hon och en nära vän flyr in i mangatidningarnas värld där varelserna ”shapeshifters” spelar en viktig roll:

”Shapeshifters kan skifta form när de vill. Flickor som kan förvandlas till pojkar, till vargar, till stora drakar. Flickor som kan fly sina kroppar, som kan sno andra människors former, prata med deras röster, på olika språk. Flickor som lever i flera världar samtidigt.”

Vännerna känner igen sig, de är också en form av shapeshifters. Tillsammans skapar de ett tryggt rum i en fientlig omvärld. Även om de senare driver ifrån varandra så förblir vänskapsrelationen en central del av filmens dramaturgi.

– Filmen är en hyllning till vänskapen. Det finns vissa relationer som man alltid speglar sig i, de lever kvar även om man inte ses så ofta. De blir något som formar en.

Har själva processen att göra filmen hjälpt dig att hitta dig själv?

– Ja, absolut. Det har varit ett slags exorcism. Jag har frigjort mig själv från vissa begrepp och insett att identitet är komplext för alla och något som utvecklas hela livet, det är inget som är statiskt. I dag känner jag mig mer bekväm med att vara i identiteternas gråzon.

Känslan av att befinna sig mellan världar är filmens röda tråd.

”Jag har tänkt att jag är utspridd över för många ytor”, säger berättarrösten och fortsätter:

”Att hela jag är fången i ett mellanrum. Jag vill hitta ett sätt att känna mig hemma, och en plats där mellanrummet kan vara något annat än ett tomrum.”

Just begreppet ”mellanrum” eller ”mellanförskap” har kommit att användas för att beskriva tillståndet för dem som bor i ett land där de inte är födda eller känner sig hemma. De som ses som invandrare i Sverige men som svenskar utomlands.

Även om hon föredrar det framför ”utanförskap” så är Sophie skeptisk till begreppet.

– Vem vill vara mellan något? Jag kan ibland känna att det låter som ett passivt tillstånd, att man bara är ett frågetecken som vandrar runt och inte vet var man hör hemma. Jag ville göra en film som visar att det är något levande.

Filmen är väldigt personlig. Har du någon gång under processen tvekat inför att vara så öppen med dina tankar och känslor?

– Nej. Jag såg inget annat sätt att göra filmen än att ha mig själv som avsändare. Det är när det är som mest personligt som folk kan känna igen sig. Ju mer personligt desto mer allmängiltigt.

Sophie Vuković önskar att hon själv hade sett en liknande film när hon var tonåring och hoppas att den når ut till ungdomar som brottas med snarlika tankar i dag.

– När jag var tonåring var det svårt att hitta förebilder som pratade om upplevelser som liknade mina. Det är jätteviktigt att finnas representerad i sin egen kultur. Annars känner man sig som en alien.

Även om hon oroas för en utveckling där högerextrema partier växer och gränserna stängs så finns det samtidigt en samhörighet i dagens samhälle som baseras på en gemensam upplevelse av att vara mellan olika nationella och kulturella identiteter.

– Tillhörighet handlar mer om levda upplevelser än att man kommer från en viss stad eller land. Sverige är på många sätt mer öppet i dag än förut. Det finns mer plats för en ny form av identitet.

Fakta: 

Sophie Vukovic

Född: År 1989 i Zagreb i dåvarande Jugoslavien.

Växte upp: I Australien och Kina, flyttade till Sverige som 10-åring.

Utbildning: Socialantropologi, University of Edinburgh, Skottland.

Filmografi: Klippare på Göran Hugo Olssons Om våld, har regisserat kortfilmerna Hungrig (2013) och 09:55-11:05, Ingrid Ekman, Bergsgatan 4B (2014).

Inspireras av: Fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui.

Aktuell med: Långfilmsdebuten Shapeshifters, som hade premiär på Göteborg Film Festival, ska visas på Tempo dokumentärfestival och går upp på Folkets bio till hösten.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Ferguson är överallt”

Intervju

Ett år efter upproret i Ferguson är grundproblematiken densamma. Det menar Tara Thompson från Hands Up United som vill se en ny svart motståndsrörelse.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu